Feministerna brukar gilla statistik. Genom att hänvisa till lönegapet mellan män och kvinnor, peka på hur många procent av föräldraledigheten kvinnor tar ut och hur många timmar så kallat ”oavlönat hemarbete” som utförs av just kvinnor tror sig feministerna med konkreta fakta visa på hur patriarkatet ser ut – och varför det måste avskaffas.

Ofta blir det dock mer anekdotiskt. Feministerna har alltid en historia på lut. Självupplevda orättvisor som aldrig har med enskilda individer utan alltid strukturer att göra. Härom dagen var det DN-krönikören Elisabeth Åsbrinks tur.

Åsbrink berättar om hon uttalad feminist i skolan råkade ut för den ”styrande killen i klassen”. Hon härleder sina upplevelser till något större, samhällsstrukturer, och landar sedan i att vi måste stödja kampen för kvinnors rättigheter i Mellanöstern. Inget fel i det senare, tvärtom, men vad har det med en snorunge som beter sig illa på ett svenskt högstadium att göra? Jo, Elisabeth Åsbrink gör sig själv till en del av något större – kvinnokampen.

Åsbrink bortser förstås ifrån att det inte bara är feminister som kan råka illa ut i skolan till följd av sina politiska åsikter. Därför ska jag göra som Åsbrink och använda lite anekdotisk bevisföring.

Själv växte jag upp i en rödgrön kommun. Den styrdes av Centerpartiet och Socialdemokraterna, och så hade det varit så länge någon kunde minnas. Centern var vid den tiden inget självklart borgerligt parti, och ungdomsförbundet i länet var definitivt mer sossar än liberaler. Jag minns de långa debatterna i lokaltidningen om Systembolagets vara eller icke vara.

På högstadiet och gymnasiet var det kontroversiellt att sympatisera med något till höger om Centern. Jag gick ändå med i Moderata ungdomsförbundet. Mina skolböcker blev nedklottrade med ”moderatsvin”, mitt skåp igentejpat med klistermärken från Vänsterpartiet och så vidare. Det fanns många sätt att visa att mina åsikter inte var acceptabla.

På den tiden var jag en kaxig liten jävel, så det var inget som jag tog med mig hem eller blev särskilt nedstämd över. Det var som det var. Först långt efteråt har jag, när feminister i dag klagar över det ”hat” de får utstå, börjat reflektera över vad som hände. I modernt nyspråk skulle det nog heta att jag utsattes för ”hat”, trots att jag betraktade det som en logisk konsekvens av att vara liberal i ett sossestyrt och vänsterdominerat län.

Man ska akta sig för att använda egna små erfarenheter för att se strukturer och placera sig själv i ett större sammanhang. Våra erfarenheter formar oss oundvikligen, men de är inte alltid relevanta att dra generella slutsatser från.

Detta borde feminister betänka när de försöker leta maktstrukturer och patriarkala förtryckarmönster i snart sagt varje situation.