Polishögskolan diskriminerade män vid antagningen. Sämre kvalificerade kvinnor prioriterades för att skolan önskade en jämn könsfördelning.

Centrum för rättvisa drev männens fall – och vann. Förutom att särbehandla personer av kvinnligt kön, visade det sig även att Polishögskolan använt en etnisk kvot i syfte att särbehandla personer med annan etnisk bakgrund än svensk.

Att Diskrimineringsombudsmannen var ointresserad av ärendet är ganska talande. Föreställ dig motsatt scenario med kvinnor och utrikes födda som diskriminerats, och DO hade givetvis kastat sig över ärendet med lysten blick.

Nu var det män och etniska svenskar som drabbats, och då var det tydligen inte lika angeläget. I Sverige har vi blivit enögda, precis som Karl Ove Knausgård så träffsäkert skrev i sin text i DN Kultur.

I stället för att stå upp för alla människors lika rättigheter, för den enskilda individen, görs ett enögt urval. Det kan nämnas att det som Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt har gemensamt är att de samtliga gratulerade Rättviseförmedlingen på organisationens femårsdag. I ett Sverige som börjat räkna penisar och mäta hudfärg på folk, faller det sig helt naturligt för borgerliga partiledare att hävda att detta är ett sätt att öka ”mångfalden”.

Det talas väldigt mycket om lika rättigheter i Sverige. Men få verkar vilja ha lika rättigheter på riktigt. Då hade man nämligen inte brytt sig om könet på den som sitter i TV-studion. Då hade man sett bortom hudfärgen på den som skriver i tidningen. Då hade man fokuserat på innehåll och stringens, inte på yttre attribut.

Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se utrikes födda som funktionshindrade och erbjuda dem bidragsanställningar med särskilda villkor. Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se kvinnor som oförmögna att ta sig fram i karriären utan statlig hjälp.

Om vi menar allvar med lika rättigheter måste vi se bortom hudfärg, kön, sexualitet och religion. Just det som den ”antirasistiska” och ”normkritiska” vänstern säger sig göra men i själva verket motverkar genom sin närmast patologiska fokusering på just dessa attribut. Vänstern går vilse i sina maktteorier och hypoteser om rasifiering och den vite mannens eviga skuld, och diskvalificerar sig därmed som förespråkare av lika rättigheter för alla människor. Det säger sig själv att särskilda rättigheter och så kallad positiv särbehandling aldrig kan förenas med idén om lika rättigheter.

Det må vara hänt att vänstern trampar så fatalt snett. Värre är att högern har svansat efter, köpt problemformuleringen och därmed möjliggjort för tokfeministerna, intersektionalitetsteoretikerna och och de nya ”goda” rasisterna att ytterligare flytta fram sina positioner. Att stå upp för lika rättigheter för alla, på riktigt, har blivit reaktionärt. Det galna har blivit normalt. Det sjuka kutym.

För detta borde Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och deras partivänner skämmas.