Den humanitära krisen i Syrien förvärras hela tiden. Ungefär halva befolkningen är på flykt inom och utom landet. Fyra miljoner har flytt sitt hemland. De flesta av dem befinner sig i närområdet, det vill säga Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.

UNHCR, som bistår flyktingarna med mat och tak över huvudet, har inte ens fått in en fjärdedel av de medel de begärt för att kunna göra sitt jobb. Krisen är alltså förfärligt akut. Människor som flytt krigets helvete riskerar nu att dö i flyktingläger i stället.

Det finns enligt FN ungefär 270 000 asylsökande syrier i EU. Tyskland och Sverige tar emot överlägset flest. Sverige tar nästan emot lika många som Tyskland i absoluta tal och är utan tvekan det största mottagarlandet i EU räknat per capita.

Men det kostar. Biståndsminister Isabella Lövin tvingades för en tid sedan medge att även den rödgröna regeringen gör det som Alliansen anklagades för – nallar av biståndsbudgeten för att ha råd med asylmottagandet. Budgetposten integration och migration beräknas landa på över 40 miljarder årligen. Det är som en extra svensk försvarsmakt.

I praktiken betyder denna politik att svenska skattebetalare tvingas hjälpa syriska flyktingar med pengar på fickan att ta sig ända till Sverige i stället för att hjälpa världens absolut fattigaste. Om syftet är att rädda liv är det en märklig prioritering av skattemedel.

Kostnaderna för svensk asylpolitik skulle kunna sänkas genom att snabbehandla ansökningar från säkra länder och genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd. Det skulle åtminstone lindra bördan på mottagningssystemet genom ett något minskat inflöde och därmed möjliggöra för ett bättre mottagande.

Den sittande regeringen är emellertid inte intresserad av några egentliga förändringar. Volymfrågan är fortfarande tabu, och det som regeringen nu föreslår handlar om satsningar på SFI. Det är en detalj i ett större sammanhang och spelar faktiskt mindre roll när mottagningen i övrigt har kollapsat.

Läs även:
Per Gudmundson