Att Sverige har stora svårigheter med att absorbera och integrera människor som invandrar från andra länder är en gammal nyhet. Redan 1992, under den förra stora asylströmmen till Sverige, skrev Mauricio Rojas en text som kritiserade Sveriges brister och oförmåga. Hans kritik är förbluffande relevant än i dag, nästan 25 år senare. Skillnaden nu är att läget är mycket allvarligare och betydligt mer akut.
Den som lämnat sitt hemland och rest genom en halv kontinent kan inte kallas oförmögen. Även om personen i någon mån är ett offer (det kan förstås se väldigt olika ut, alla flyr ju inte från krig) ska den inte betraktas så när den anländer till Sverige utan som en kapabel människa som vill, kan och ska göra rätt för sig.
Mauricio Rojas tar till pennan igen apropå dagens akuta situation och parallellen till Sverige 1992:
Invandrarna har genom tiderna haft en fundamental resurs att stödja sig på. Det är deras vilja att kämpa, att öppna nya horisonter, att mot alla odds överleva och skapa en bättre framtid för sig och sina barn. Om vi tar ifrån dessa människor kampviljan, värdigheten och ansvaret för det egna livet, då har vi med all sannolikhet definitivt förstört deras framtid.
Detta betyder konkret att omhändertagande- och bidragspolitiken måste upphöra. Under en första period bör invandrarna inte få tillgång till våra välfärdsinstitutioner och transfereringssystem. Och detta framför allt för deras egen skull.
Vi borde inse att vi inte tar ifrån invandrarna någonting om vi gör så. Invandrarna är vana att klara sig utan våra bidrag. De kommer definitivt inte att gå under för det. I stället för bidrag borde vi under en introduktionsperiod på till exempel fem år ge invandrarna en tydlig incitamentsstruktur som premierar arbetet, aktiviteten, den slitsamma men välgörande kampen för att i en ny livsmiljö göra rätt för sig. Samtidigt måste passiviteten bestraffas lika tydligt. Om vi skapar ett sådant entydigt signalsystem, kan vi i lugn och ro låta invandrarna ta sina egna beslut, lösa sina egna problem, välja sin egen framtid, som de vuxna och driftiga personer de är.
Incitament spelar roll. Både i asylpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken och, ja säg när incitament är irrelevanta? Det Maurocio Rojas föreslår är ett slags kvalsystem in i välfärdsstaten för personer som invandrar. Genom att premiera dem som försörjer sig själva med tillgång till välfärdssystemen, tänker sig Rojas att drivkraften att komma i egen försörjning blir större. Så är det säkerligen.
Samtidigt skulle invändningen vara att det ju är de som inte klarar av att försörja sig som i många fall mest har behov av det sociala skyddsnätet. Det behöver förstås inte vara allt eller inget. Har man fått uppehållstillstånd i Sverige är det rimligt att man också omfattas av samhällets sista sociala skyddsnät. Men det finns en rad verksamheter som det är fullt rimligt att man kvalar sig in till. Det skulle minska den potentiella motsättningen mellan svensken som bott i Sverige och betalat skatt i decennier och den som kommer hit och nu plötsligt får samma rättigheter men inte själv har bidragit till den välfärd som erbjuds.
En nära bekant berättade om hur en man kom in på polisstationen för att göra en anmälan. Kollegan gjorde sig redo att ta emot den. Mannen, som hade tolk med sig, förklarade att han nu varit i Sverige i två veckor och fortfarande inte hade fått vare sig bostad eller jobb! Detta ville han alltså polisanmäla.
Vilka förväntningar de asylsökande som kommer till Sverige bär med sig kan inte svenska politiker göra så mycket åt. Däremot kan man försöka sprida bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land som också ställer krav på sina invånare att försörja sig och göra sitt yttersta.
Stefan Löfven brukar prata om ”kräv din rätt, gör din plikt”. Tyvärr har hans politik bara kommit halvvägs i det avseendet.
Visst finns det en driftighet och entreprenörskap bland många nyanlända. Tyvärr krockar detta många gånger med de svenska regelsystemen med skatter, momsredovisning, arbetsgivaravgifter och mycket annat. Likhet inför lagen måste gälla så långt det går för att inte seriösa skattebetalande företag ska konkurreras ut.
" Det Maurocio Rojas föreslår är ett slags kvalsystem in i välfärdsstaten för personer som invandrar."
Ja, det är absolut vettigt och så fungerar det sen länge i flera västländer.
Men Sverige har väldigt tydligt vägrat att ta till sig erfarenheterna från andra länder. Detta gäller i princip samtliga aspekter av immigrationspolitiken. Men vi har samtidigt skapat väldigt starka egna incitament och detta har även lett till en unik svensk selektionsmodell vad gäller invandring.
Om man är en rimligt högutbildad person med en verklig och verifierbar examen samt innehar giltiga id handlingar från ett land i tredje världen har man hela tiden kunnat flytta till t.ex England eller USA, där man har betydligt bättre ekonomiska möjligheter än vad som gäller i Sverige. Men om man däremot saknar alla kvalifikationer eller helt enkelt bara vill undkomma sitt förflutna, pga t.ex krigsbrott eller andra skäl, ja då har hela tiden Sverige varit det naturliga resmålet. Ingen har behövt visa pass här under flera årtionden samtidigt som de flesta andra västländer har infört järnhårda regler mot asylsökande som saknar id handlingar.
Alla kan rimligen räkna ut att detta innebär att Sverige har varit utsatt för ett absolut massivt skevt urval av immigranter. De absolut värsta personerna från världens mest hopplösa stater har samlats just här.
Vidare har man rimligen fått hit en hög andel av de som helt enkelt inte vill försörja sig själv, eftersom detta är lättare i Sverige än de flesta andra västländer. Men om man nu skulle införa begränsningar i välfärdssystemen skulle det finnas högst rimliga och legitima skäl för många av immigranterna att bli väldigt arga. De valde aktivt Sverige bland annat just pga. bidragen och har investerat alla sina pengar för att få tillgång till dessa.
Att de 20.000 feminiserade svenska poliserna skulle kunna hantera många hundra tusen legitimt rasande unga män, många med direkt stridserfarenhet, förefaller väl inte direkt troligt…..
I praktiken blir det mycket lättare att bara fortsätta att montera ner alla välfärdstjänster för vanliga svenskar. Så länge immigranterna går före i alla köer till sjuk- och tandvård lär de inte börja bråka och vi vet alla att Svenne finner sig i vad som helst utan att bli våldsam. När det behövs mer pengar är det bara att beskatta Svenne hårdare. Det lär väl inte heller hålla ens på medellång sikt, men på kort sikt är det mycket bekvämare än att riskera immigranternas raseri.
Att man har tagit sig från Libanon eller Syrien till hjärtat av Europa – från München till Stockholm är det ju i stort sett öppen väg – är i sig inget tecken på driftighet, kunnande eller handlingsförmåga utöver det vanliga; för många av dessa inflyttare handlar det, litet strävt uttryckt, om att de har kunnat kasta pengar på problemet, vilket detta grundproblem sedan är (alla flyr ju inte från krig och svält, som vi vet).
Att sätta sig på en fullpackad skranglig båt eller i en falskskyltad buss eller lastbil och slänga passen kräver knappast någon kompetens eller ens något speciellt mod, bara envishet och sedlar att trycka i handen på personsmugglarna. Det är inte givet att dessa personer har något att tillföra ett modernt europeiskt samhälle. Rojas verkar dessutom bortse från klassaspekten av det här: det är i första hand människor med hyfsat gott om pengar i utgångsläget, och med viss utbildning och datorvana, som gör den här sortens resor – because they can. Han själv och hans släktingar tillhörde den etablerade chilenska medelklassen. Om de varit fattiga gruvarbetare eller bönder hade de inte kunnat fly och inte hellrr haft någon chans i den tidens Sverige.
Driftighet och entreprenörsanda
+ ogillar lagar och byråkrati
+ etniska enklaver och eget språk
+ naivt, mesigt värdfolk
+ mycket låga straff
+ etnisk inkvotering i poliskår och rättsväsende
= vad kan gå fel…