Vem tjänar på välfärdsstaten? Tillräckligt många för att den ska bestå, är ett givet svar. Men sanningen är förstås inte så enkel. Många vet inte hur mycket skatt de betalar in (de ser kommunalskatten som dras på lönen varje månad och tror att det är allt) och det är inte lätt att räkna på hur mycket man får tillbaka i form av välfärdsförmåner varje månad.

Vi fortsätter i ren slentrian. Många ser inga alternativ till dagens universella välfärdsmodell. Samtidigt byggs en parallell modell med privata sjukförsäkringar upp, vilket blir lite ironiskt eftersom dessa försäkringar visar att vi de facto skulle klara oss utan att staten tar ut så här höga skatter.

Många är uppenbara förlorare på välfärdsmodellens konstruktion. Ensamstående vid god hälsa och utan barn har inte mycket att hämta här. De får bara betala.

Thomas Engström på Expressen Kultur skriver på temat när han förklarar varför han vill lämna Sverige:

Sverige är ett paradis, självfallet, för dem som redan har det stabilt. Mindre roligt är det för oss andra, för oss som frilansar och tvingas betala två tredjedelar av våra intjänade pengar i skatt till ett system som aldrig någonsin kommer oss till del. Är man dessutom barnfri och frisk framstår alltihop som rena rånet.

Det är både ovanligt och uppfriskande att läsa den här sortens kritik mot den universella välfärdsmodellen som inte kommer från välmående högborgerligt håll.

Engströms kritik träffar precis rätt. Det handlar inte om snålhet eller bristande solidaritet. De allra flesta är beredda att bidra till välfärdens kärna för att slippa ha hemlösa ute på gatorna eller att fattiga ska dö i onödan. Men det måste samtidigt finnas en mening i att bidra med en stor del av sina egen lön till andra människor. Vissa av oss är de facto stora nettoförlorare i det gigantiska transfereringssystemet. Detta talas det sällan om. Alla invändningar göms av utslitna mantran om ”solidaritet”.

Faktum är att vi nu börjat nå en nivå när inte ens världens högsta marginalskatter räcker för att erbjuda en snabb och effektiv vård, en bra skola och en värdig äldrevård åt våra föräldrar. Om den tiden någonsin fanns är den nu definitivt förbi. Därför skaffar alltfler egna försäkringar för att täcka upp de uppenbara brister som välfärdssystemet lider av i fråga om att leverera det vi betalat för.

Kruxet är att vi därmed betalar dubbelt. Välfärdsstaten håller oss i ett strupgrepp – vi kan inte välja.

Möjligheten att utträda ur Välfärdsstaten AB efterfrågas härmed. Vi som vill och kan klara oss själva. Vi som är friska, krya, har hyggliga inkomster och kan leva våra liv utan att belasta någon annan vill ha möjligheten att hoppa av. Endast ett statligt tvång hindrar oss.

Det är dags att börja diskutera en exit-strategi. En välfärdsstat som inte levererar men ändå vill ha våra pengar finns det ingen poäng med att omhulda.


Tidigare bloggat:
Striden för välfärdsstaten