Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet ”fattigpensionär”. Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare – både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.