David Cameron aviserade sin avgång kort efter att britterna röstat för att lämna EU. Hans plan att Storbritannien skulle rösta för att stanna i EU och ge honom möjlighet att regera vidare i lugn och ro, med det starka mandat han fick i förra valet, gick i kras. Cameron tog konsekvenserna av detta.

Tanken var att få en ny partiledare och premiärminister på plats i september, men kanske var det på grund av gnället från EU-adeln som processen snabbades på.

Storbritannien fick redan i går en ny premiärminister. Rasande fort har det gått. Theresa May ersätter David Cameron som partiledare för Tories och som landets ledare. Hon överraskade direkt genom att utse Brexit-anhängaren Boris Johnson till utrikesminister. Ett vågat och väldigt roligt val.

Johnson är oortodox, men han är ingen dumsnut eller fåntratt – även om hans politiska motståndare gärna vill framställa honom som det och likna honom vid allt ifrån Donald Trump till Beppe Grillo.

Frågan är nu hur DN:s och Aftonbladets respektive tyckarredaktioner ska tolka detta. De dömde ju ut Boris Johnson som en fegis när denne utannonserade att han inte kandiderade som partiledare. Boris Johnson ”gömde sig”, hävdades det. Nu får Johnson en av de tyngsta posterna i den nya regeringen. En tvärtom-analys är förmodligen redan under konstruktion på respektive mediehus.

Det finns mycket att säga om David Camerons politik. Han fortsatte exempelvis att expandera en av världens mest välutbyggda övervakningsstater. Men politikens innehåll åsido måste jag säga att jag är imponerad av Camerons sorti. Han avgick med hedern i behåll. Ingen bitterhet (åtminstone inte utåt). Inga känsloutspel. Inga utfall mot de britter som röstat för utträde. Bara ett lugnt och sakligt konstaterande att resultatet ska respekteras.

Talande för Cameron som politiker är att han både kort efter EU-omröstningen och i sitt sista framträdande som premiärminister i parlamentet bjöd på en hel del skratt. Viktigast var kanske hans konstaterande att han som premiärminister tjänar folket och att detta är ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag. En position man bara har till låns. Inte en livstidsförsörjning.