Jag gjorde som jag brukar göra när jag är nervös; började plocka och städa. Jag sprang mellan skrubbningen i badrummet och livestreamingen från BBC på min laptop stående på sängen i min frus barndomshem.

Min förväntan var att saken skulle vara över när jag vaknade den där morgonen för en dryg månad sedan, men rösträkningen höll som bäst på när jag klev upp. Ledningen för den sida som ville lämna EU växte. Plötsligt började BBC hålla vad som liknade förlustintervjuer med remain-förespråkare. Vad höll på att hända? Jag slutade städa.

Sedan klev Ukip-ledaren Nigel Farage upp och höll ett segertal, även om han garderade sig lite med att säga ”om prognoserna stämmer”. Jag tyckte att det kändes för tidigt att ta ut segern. Hade ens London-rösterna kommit in än? Hur mycket kunde det fortfarande svänga? Det var väl inte möjligt att…?

Men så händer detta. Klockan tjugo i fem brittisk tid proklamerar BBC att gapet mellan lämna- och stanna-sidan nu är ointagligt. Det brittiska folket har röstat för att lämna EU:

And that’s the result of this referendum, which has been preceded by weeks and months of argument and dispute […] the British people have spoken. And the answer is… we’re out!

Detta firade jag genom att bo på Sheraton, dricka cognac och lyssna på livemusik på kvällen.

Resultatet av den brittiska EU-omröstningen var, precis som konstateras i klippet ovan, annorlunda. Folket gjorde precis som svenskarna 2003 – de röstade mot det politiska, mediala och ekonomiska etablissemangets rekommendationer. Men medan svenska folket röstade för status quo – att inte överge kronan som valuta – gjorde britterna dessutom något modigare. Det röstade för en stor förändring: att lämna EU.

I efterhand har folkomröstningar som demokratiskt verktyg åter ifrågasatts. Vissa har till och med dragit paralleller till Hitler (”han älskade folkomröstningar”), vilket förstås är både historielöst och oförskämt.

Grunden i kritiken mot folkomröstningar är egentligen ett slags folkförakt. Simpla medborgare förstår sig inte på komplicerade saker som valutaunioner och internationella politiska samarbeten som EU. Därför är det bättre om dessa frågor överlåts till experter. Så kan vanligt folk fortsätta spela sina mobilspel och titta på Let’s Dance så länge.

Det finns två saker att säga om detta: dels att ”experter” inte sällan har fel (se euron som ett flagrant exempel), dels att det mycket väl kan stämma att gemene man inte har full inblick i vare sig valutaunionen eller hur EU fungerar men att det i slutändan inte spelar någon roll eftersom folk ändå måste tillfrågas i stora frågor som i slutändan berör dem.

Den representativa parlamentariska demokratin finns främst för att den är praktisk. Men vi kan inte ha en politisk överförmyndarnämnd som bestämmer allt åt oss. Det som berör oss mer privat ska inte ligga på någon politisk beslutandenivå över huvud taget, men stora makrofrågor som EU, FN, val av valuta och så vidare bör avgöras med ett folkligt majoritetsbeslut.

När jag satt där i sydkinesiska Zhanjiang och insåg att det brittiska folket röstat för att lämna EU fick jag en flashback från när Sverige röstade nej till euron för 13 år sedan. Demokratin blir sällan vackrare än så här.