I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp – som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som ”satsningar” i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting – som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet – är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta ”reform”. Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. ”Vi ska lyckas!” upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och ”studier”.

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: ”Det här måste ni bara fixa.”

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi