Efter att det framkommit att det belgiska delstatsparlamentet i Vallonien ämnar säga nej till handelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada, riskerar hela avtalet att gå i stöpet. Om så blir fallet är det ännu ett exempel i raden av stora misslyckanden för EU.

De arbetar i motvind nu, EU-vännerna. TTIP ser inte ut att bli av. Det fortsätter att pumpas in miljardbelopp i Grekland, vem vet hur länge det ska pågå. Och efter det största bakslaget för unionen hittills, Brexit, är Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt, Martin Schulz och andra framträdande personer inte så styva i korken längre.

Det talas om att EU:s själva existens är hotad. Det är givetvis överdrivet. Däremot kommer EU förmodligen aldrig att bli sig likt igen. När en av de mest betydande medlemmarna lämnar unionen förändras både samarbetet och bilden av det. Vad ska vi egentligen ha EU till?

Brexit var ett viktigt beslut av flera skäl. Dels för Storbritannien som land, som nu får tillbaka sin självständighet, men också för de kvarvarande medlemsländerna. Utträdesbeslutet (om det nu blir av, men det vore skandal annars) visar att det faktiskt går att lämna EU. Den nationella demokratin fungerar.

Sedan den brittiska EU-omröstningen har svenska medier fyllts av domedagsprofetior. Det har under dessa månader slagit mig hur otroligt EU-vänlig svensk media är. Detta märks inte på så vis att det skrivs hyllningsreportage till EU-samarbetet på daglig basis, men det blir uppenbart när alternativet att lämna EU kommer upp på bordet. När det blir skarpt läge. Då utmålas alla EU-kritiker som stollar och populister.

I hög grad tror jag att denna skeva bild av verkligheten har mycket med okunskap att göra. Svenska journalister kan helt enkelt väldigt lite om EU, och det gör dem knappast unika. Okunskapen gör att britternas nej till fortsatt EU-medlemskap tolkas som en rasistisk röst mot invandring. Enbart. Som om konservativa politiker som Daniel Hannan och Jacob Rees Mogg skulle vara främlingsfientliga.

Det växande motståndet mot EU handlar inte bara eller kanske ens främst om invandring utan om att det blivit uppenbart för alltfler att EU inte är ett ”medborgarnas Europa”. Det är ett elitprojekt, en statsbildning, en odemokratisk koloss. Skapat för storföretag som älskar regleringar, byggt för politiker som vill få en ny karriär, byggt för lobbyister som lever på att påverka politiken och skapat som ett medel för att avskaffa den nationella demokratin.

Detta EU kan aldrig bli något annat än odemokratiskt, byråkratiskt, ineffektivt och misslyckat. Efter drygt 20 års medlemskap torde det vara uppenbart även för de mest inbitna EU-vännerna att det där ”smalare men vassare” EU som det har kampanjats om i EU-parlamentsval i två decennier aldrig kommer bli verkliget.

Utvecklingen går i motsatt riktning, och det beror på att EU:s ledare vill ha denna utveckling. EU har blivit en godisbutik för alla, från vänster till höger, som ser chansen att tvinga på andra länder just sina idéer.

Därför behöver vi något annat än dagens EU. Ett frihandelssamarbete mellan suveräna stater. Ett samarbete mellan länder som respekterar varandras olikheter. Som ser den ömsesidiga nyttan i att handla och vara vänner men som också inser att det inte behövs en överstatlig politisk union för att åstadkomma detta.