”Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? – Tjuv.” Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Så även nu när världen försöker besegra IS i Irak och Syrien, åtminstone militärt. Liberalerna vill beväpna de kurdiska styrkorna med svenska vapen, men försvarsminister Peter Hultqvist avfärdar detta:

Vi har för avsikt att fördubbla den svenska styrkan från 35 till 70 man och det handlar om utbildning och mentorering. […] Jag har uppfattat det som att det finns en bred uppslutning i riksdagen bakom karaktären på det svenska bidraget. Behoven är många men det svenska bidraget är uppskattat och det påverkar deras militära förmåga. Olika länder i koalitionen har tagit på sig olika roller. 

För all del. Men varför kan Sverige aldrig bidra militärt? Inte ens mot en av världshistoriens grymmaste och vidrigaste erövrare, Daesh, kan Sverige sträcka sig till att bidra med militärt materiel. Det är faktiskt ganska ynkligt.

Inte för att just svenska vapen nödvändigtvis behövs i kampen utan för att det skulle visa att även ett fredsälskande (fredsskadat?) land som Sverige kan plocka fram bössan när demokratin och grundläggande mänskliga värden ligger i vågskålen.

Men nej. Vi sysslar med ”mentorering” i stället. Och den svenska Försvarsmakten på hemmaplan har fullt upp med att utbilda genusrådgivare.

Arma land.