De predikar ”alla människors lika värde”, de för ett verbalt krig mot skattesänkningar på ledarsidor och i krönikor, de avskyr instinktivt stora vinster och rika företag och de säger sig alltid stå på den vanliga människans sida.

Men vänsterdebattörerna med den höga svansföringen är ofta hycklare. De sliter inte i vården. De står inte på fabriksgolvet. De bor inte i utanförskapsområden. De är så fjärran från allt det de säger sig representera och stå upp för att de förlorat markkontakten för länge sedan.

Aftonbladets ledarkolumnist Fredrik Virtanen skrev en famös krönika under fjolåret (visserligen en av många, men denna blev viral) i vilken han liknade flyktingkrisens påverkan på svenska folket med en prishöjning på rödvin. Komikern Henrik Schyffert gjorde något liknande när han i september 2015, två månader innan hans egen sosseregering drog i den migrationspolitiska nödbromsen, skrev att ”det kostar två Quattrio Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80 000 flyktingar”. Detta svammel har sedan dess fått ett viralt namn: schyffertonomics.

Herrarna Virtanens och Schyfferts resonemang är ungefär lika relevant som när Migrationsverkets förre generaldirektör Anders Danielsson i Almedalen slängde ut den retoriska frågan till publiken – stora delar av Sveriges politiska och mediala elit – hur många som fått det sämre på grund av migrationskrisen.

Efter alla imbecilla krönikor som Virtanen har skrivit började jag misstänka lågbegåvning. Jag backar från den misstanken nu. Han är helt enkelt en klassisk vänsterpopulist. Ty Virtanen kan nämligen skatteplanera. Den outtröttlige Hanif Bali har tagit en titt på Virtanens ekonomi och sett att krönikören själv har en vinstmarginal på 66 procent och att han gör det klassiska för att få ned skatten: plockar ut pengar som utdelning i stället för lön.

Detta är varken ovanligt eller olagligt. Expressenkrönikören Alex Schulman gör likadant. Schyffertonomen likaså. Men det rimmar onekligen illa att samtidigt sitta och skriva svavelosande krönikor och tweets om hur förfärligt det är med sänkt skatt för vanliga löntagare och hur ”övervinster” måste bekämpas, helst konfiskeras. Genom att skatteplanera undviker Schulman, Schyffert och Virtanen gemensamt miljoner i skatt varje år. De är sina egna fiender.

När det kommer till den egna privatekonomin gäller uppenbarligen inte de grandiosa fraserna om ”solidaritet” och att bidra efter förmåga. Nej, då är skatteplanering helt i sin ordning.

Det här är människor som leker hjältar på vänsterkanten men vars konjakspimplande verklighet i villor och paradvåningar är så långt ifrån undersköterskans trettontimmarspass som det går att komma.

Det finns ett ord för detta: hyckleri. I populistens vardag är hyckleriet själva levebrödet. Det är så jag tror att vi ska förstå de häpnadsväckande korkade och faktaresistenta texter som produceras på löpande band i solidaritetens namn.