Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken – den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade ”jobbtorg”) och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd – allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha ”låglönejobb”, säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda ”funktionshinder” är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.