Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som ”etablissemanget”. Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på ”etableringen” och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade ”mer än 15 000” åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.