Socialdemokraterna kallar sig för en ”frihetsrörelse”. Politiken med generell välfärd, höga skatter och pekpinnestat som lägger sig i sådant som vad vi äter och dricker och vem vi har sex med och på vilket sätt, syftar enligt Rörelsens företrädare till att frigöra människor. Detta perspektiv är lite svårt att ta till sig.

Grundidén med en så kallad nanny state är inte frihet för folket utan kontroll för politikerna. Detta gäller oavsett politisk färg, och när det kommer till svensk inrikespolitik är skillnaderna marginella. Dock finns vissa skillnader mellan socialdemokratin och borgerligheten i synen på incitament till arbete.

Moderaterna skärper nu tonen mot bidragspolitiken. I en debattartikelDN Debatt kräver M både bidragstak och skärpta krav på den som uppbär försörjningsstöd.

Detta är dubbelt. Å ena sidan är det alltid välkommet att inskärpa värdet av att det ska löna sig att arbeta och försörja sig själv, och onekligen behövs både bidragstak och ökad kvalificering till välfärdstjänster för nyanlända.

Å andra sidan är det en smula populistiskt att ge sig på försörjningsstödet. Det finns en vida spridd uppfattning om att antalet socialbidragstagare skenar i Sverige. Det är en falsk bild, faktum är att det faktiskt ser bättre ut än på länge. Huvudbekymret är att samhället erbjuder så många andra ersättningar och att så många som får försörjningsstöd blir kvar i år efter år. Risken för att bidragsberoendet går i arv är stor.

Vi vet samtidigt att många nyanlända är på ingång när den tvååriga etableringsersättningen löper ut under detta och kommande år. 2019 väntas en så kallad ”puckel” för kostnaderna i Stockholms stad, och det ser sannolikt likadant ut runt om i landet. Därtill kommer dyra boendekostnader för familjer och ensamkommande som staten effektivt skjutit över på kommunerna. Sålunda finns det behov av att arbeta aktivt för att åtminstone bromsa kostnadsutvecklingen något.

Att rensa i bidragsdjungeln är ett sätt. Hanif Bali uppmärksammade under fjolåret hur mycket bidrag en familj med fyra barn maximalt kan få från alla tillgängliga bidragssystem. Svaret blev 33 000 kr netto. Räkneexemplet är visserligen hypotetiskt, men det visar hur de svenska ersättningssystemen är konstruerade. De ger inte incitament för att ta ett jobb.

Allt kan inte skyllas på Socialdemokraterna. Borgerligheten har varit delaktig i skapandet och bevarandet av dessa system, och det är inte utan att jag misstänker att ingen har lyckats få en helhetsbild av denna snåriga djungel. Ersättningssystemen har blivit ett slags självspelande piano.

En förändring är således nödvändig. Att Moderaterna nu pekar ut ett antal områden där förändring krävs är bra. Men jag skulle önska att frågan om arbete kontra bidrag även förs på en ideologisk nivå. Ty detta är i högsta grad en fråga om ideologiska utgångspunkter. Här finns en kamp att ta.

Statsminister Stefan Löfven har bytt ton i retoriken. För tio år sedan hade Socialdemokraterna en valslogan: ”Alla ska med.” Nu har den kompletterats med ”Ingen ska åka snålskjuts”. Det är en stor retorisk förskjutning som ännu inte märks i konkret politik.

Socialdemokraterna vill fortfarande ta halva din lön, och mer än så om du tjänar bra. Detta kallar de frihet. Jag håller inte med. Frihet är självständighet och oberoende. Att få njuta frukterna av sitt eget arbete – och ta konsekvenserna om det går på tok. Att kvalificera sig till ersättningssystem genom att först arbeta och betala in till denna försäkring. Att inte åka snålskjuts på någon. Att finna en stolthet i att försörja sig själv – oavsett jobb.

Därför behöver Sverige en riktig frihetsrörelse. En kraft som står upp för den arbetande befolkningens rätt till sin inkomst och sitt självbestämmande. En rörelse som kämpar för att staten ska krympa men bli bättre på rätt saker. En rörelse som förstår att människor styrs av incitament.

Tidsandan har öppnat upp för en reell möjlighet att driva dessa klassiska frågor. Frågan är bara vem eller vilka som vågar göra det.