Uppdrag Granskning är förmodligen det viktigaste programmet i SVT. Där har många viktiga och obekväma granskningar gjorts genom åren.

Under inte minst Janne Josefssons ledning har programmet avslöjat allt från moderater och socialdemokrater i valstugor samt Vänsterpartiets oförmåga att göra upp med sin historia till oerhörda rättsskandaler som ”fallet Ulf”.

Fallet Ulf är intressant eftersom det blev en början på en medial omprövning av idén om förträngning och bortträngda minnen. Hannes Råstam följde upp reportaget med andra lysande grävjobb i Dokument Inifrån som ”Varför erkände dom?” om bränderna i Falun samt hans magnum opus, fallet Quick, som senare blev en bok innan Råstam tragiskt avled.

Onsdagskvällens reportage om mediernas publicering och hantering av anklagelserna mot Fredrik Virtanen har inte alls samma tyngd som några av landets största rättsskandaler, även om Virtanen nog själv upplever det så när han kallar det för ”ett mordförsök”. Men det är en viktig granskning, inte minst i tider av feministisk masspsykos kallat #metoo.

UG:s genomgång visar på flera saker.

Dels blir det tydligt att framskjutna #metoo-aktivister gjort sitt bästa för att försvåra granskningen genom att uppmana folk att inte ställa upp för en intervju och ifrågasätta granskningens syfte.

Dels är det med viss distans till alla publiceringar om Virtanen uppenbart hur alla sprang i samma riktning. Det är inget unikt för detta fall – så fungerar alltid medier när de har fått vittring, något som många avsatta politiker kan vittna om. Men påståenden från i synnerhet en kvinna, Cissi Wallin, som inte går att styrka har tagit som en sanning. Det är omöjligt att försvara sig mot detta.

Jag hyser egentligen ingen sympati för Virtanen, en person som suttit på väldigt höga hästar – inte minst i jämställdhetsfrågor och även enligt egen utsago har betett sig illa. Däremot ogillar jag verkligen drev då de är den sämsta sortens flockbeteende.

I början av året skrev jag:

Jag tror inte att jag var ensam om att ana oråd när yrkesgrupp efter yrkesgrupp började delta i uppropet som alltmer kom att likna ett slags masspsykos. Tagna på fullt allvar skulle dessa upprop från allt från sjukvårdspersonal till socionomer och studenter sammantaget visa på en fullkomligt urspårad svensk kultur där alla män helt gränslöst tafsar på kvinnor på sin arbetsplats. Det är inte en trovärdig bild.

Virtanen är bara en av många som har svepts med i den veritabla tsunami av anklagelser i spåren av #metoo-kampanjen. Lasse Kronér är kanske den som drabbats hårdast eftersom han inte verkar ha gjort något som helst fel och ändå blivit svartlistad och uthängd på ett synnerligen otäckt sätt. Karriärer förstörs. Liv slås i spillror. Allt bara för en feministisk saks skull.

Jag kan inte hävda att Cissi Wallin ljuger. Men jag kan heller inte påstå att det hon säger är sant, och efter att ha sett reportaget har mina tvivel ökat. Tanken att det faktiskt kan vara en feministiskt färgad efterhandskonstruktion skrämmer lite.

Om det är så lätt att förstöra någons liv, vem står på tur härnäst?

Tidigare bloggat:
Metoo blev ett monster