Telia är på väg att köpa Bonnier Broadcasting (där Cmore och TV4 ingår). Därmed kommer landets största kommersiella TV-kanal, tillika den enda som konkurrerar med public service i nyhetsbevakning, hamna i statlig ägo.

Även isolerat är detta djupt problematiskt, men lägger vi samman denna affär med en allmän utveckling i det svenska medielandskapet är det lätt att bli mörkrädd för framtiden.

Låt oss börja med utvecklingen i stort den senaste tiden.

I länder där makthavarna är rädda för folket, är utfrysning, censur och uppmaning till självcensur viktiga redskap för att hålla människor i schack och i maktens ledband. Få länder är så lättkränkta och stingsliga som dessa, ofta ickedemokratiska, länder.

För ett land som ser på sig självt som onationalistiskt, demokratiskt och tolerant är det anmärkningsvärt hur lättkränkt den politiska, mediala och kulturella eliten är i Sverige. Nåde den som skadar Sverigebilden! Under de senaste åren har public service och en rad större mediehus gått all-in på att försvara den ”rätta” Sverigebilden.

För att möta en växande kraft som ifrågasätter eliternas Sverigebild beslöt dessa medier dessutom att gå samman i en så kallad faktagranskning under valåret.

Syftet är officiellt att komma åt fejkade nyheter och stå upp för saklighet och opartiskhet i journalistiken. Ett av SVT:s senaste bidrag till denna saklighet var att bemöta nazisters påståenden om att inga judar gasats med Zyklon B. Maken till journalistiskt haveri har vi sällan skådat.

Faktagranskningen tar sig alltså ena dagen an LO:s kampanjfilm om Moderaternas syn på arbetsrätten och den andra bemöts förintelseförnekare, som om det vore en fråga bland andra. Problemen med denna publicering har redan tagits upp till diskussion vid ett antal tillfällen.

Kampen mot fejkade nyheter är global. Efter den 11 september tog icke nogräknade regimer tillfället i akt att benämna politiska motståndare som ”terrorister”. Nu anklagas i stället oppositionella för att förmedla ”fake news”, alltså sådant som regeringen inte tycker om.

Som Studio Ett kunde berätta häromdagen har Egypten, Kenya och Tanzania blivit hårdare mot ”fake news” på nätet. Myndigheter kan stänga ned konton som vanärar individer i Egypten, i Kenya är en ny lag på gång som förbjuder ”falska nyheter”, i Tanzania måste den som bloggar registrera sig mot en hög avgift och visa sina källor för polisen om så krävs. Syftet är förstås att få kritiska röster att tystna.

Sverige är inte Tanzania. Men kombinationen av kampen mot så kallat näthat (när det kommer från fel håll, märk väl), landets största mediers gemensamma faktagranskning under ett valår och det som händer i EU i form av inskränkningar av friheten på nätet, gör att utvecklingen inte kan betraktas som annat än oroväckande.

Staten är överlägset största ägare i Telia med drygt 37 procent. Public service kommer inom kort att finansieras via skattsedeln, vilket stärker det statliga greppet om denna koloss. Därmed kommer Sverige ha centraliserat det marksända TV-utbudet på ett sätt som hade gjort EU rasande om det hade gällt Ungern eller Polen.

Telia har förstås rätt att göra en sådan här affär. Men då ska staten inte vara delägare. Även om riksdagen inte direkt styr public service är ett så här stort delägande i respektive finansiering av landets största medier osunt.

Kritiken mot affären är hård, men ett ännu större bekymmer än Telias köp av Bonnier Broadcasting är faktiskt public service-skatten. Den som de borgerliga har släppt igenom utan att säga flaska. Där har vi ett svek att minnas.

Sverige, precis som alla länder, mår bäst av största möjliga medial mångfald. I synnerhet nu när politiker och mainstreammedier går armkrok mot alternativa medier. Just nu finns skäl till oro för utvecklingen både i EU och Sverige.