Den händelse som har dominerat alla nyhetssändningar den senaste tiden är förstås bränderna i framför allt Gävleborg, Jämtland och Dalarna. Bränder som kommer rasa länge än, om vi får tro de experter som just nu arbetar häcken av sig för att få dem under kontroll.

Två reflektioner har drabbat mig under dessa varma veckor; dels att Sveriges krisberedskap ånyo brister när det verkligen gäller, dels den förbryllande tystnaden om vilka det faktiskt är som släcker bränderna.

I denna identitetspolitikens tidevarv när härkomst, hudfärg och ”representation” betyder allt, är det anmärkningsvärt att så lite energi läggs på att analysera etniska minoriteters närvaro vid brandsläckningsarbetet.

Det är ju så de arbetar, de identitetspolitiskt marinerade i politiken, medierna och kultursfären. Senast i dag beskrev Sveriges Radios kulturnyheter hur en brittisk forskningsstudie kartlagt den etniska representationen i barnböcker.

Det visar sig att endast 1 procent tillhör en etnisk minoritet, vilket naturligtvis inte alls matchar representationen i befolkningen som helhet. ”Problematiken” känns igen även i Sverige, berättar SR (infoga upprört vrål här).

Hittills har ingen kartläggning av hudfärg i barnböcker gjorts i Sverige, så förlaget Bonnier Carlsen, som är störst på barnböcker, har startat ett inkluderingsråd som ska komma tillrätta med detta avgrundsdjupa samhällsproblem.  Varför ingen har startat ett inkluderingsråd runt de stora skogsbränderna är något att grunna på.

MSB har visserligen arbetat med genusfrågor länge, vilket ger åtminstone några pluspoäng. För tre år sedan kunde man på myndighetens hemsida få mycket intressant information om hur de arbetar med ”genusmedvetenhet i MSB:s insatsverksamhet”. Men än har jag inte sett dem räkna hur många svarta respektive vita huvuden som arbetar i verksamheten, ej heller vilken etnisk bakgrund alla brandmän som nu plockas in har. Det är naturligtvis djupt problematiskt.

Nu när Sverige dessutom tagit emot hjälp från Danmark och Polen, länder som närmast klassats som fascistiska av det progressiva och intersektionellt analyserande landet i norr, borde det vara särskilt viktigt att få ordning på pigmentstudierna.

Låt mig göra en vågad gissning: den som studerar vilka det är som sliter och riskerar liv och lem för att släcka svenska skogsbränder just nu, kommer finna att det främst rör sig om vita män. Frivilliga av båda könen finns på plats för att bistå på andra sätt, men själva släckningsarbetet bedrivs främst av vita män. I värsta fall är många av dem dessutom medelålders, saknar genusmedvetenhet och har aldrig besökt en hbtq-certifierad lokal i sina liv. Det är så fel det kan bli.

Mångkulturellt centrum låg för några månader sedan bakom en utställning med namnet ”Bland våra hjältar finns inga vita män”. Definitionen av ”hjältar” varierar uppenbarligen – vissa kallar alla som släcker bränder för just hjältar – men frågan som den samlade rasvänstern måste ställa sig denna heta sommar är tämligen enkel: vad skulle ni göra utan dessa vita män just nu?

Kan det rent av vara så att det människor faktiskt bryr sig om när det kniper är att institutioner fungerar, att myndigheter levererar och att det som måste utföras också blir utfört?

Bränderna kanske har fört något gott om sig, trots all materiell skada. I bästa fall har de, åtminstone kortsiktigt, fått folk att inse vad som egentligen betyder någonting. Vad som är viktigt.

Att kartlägga representationen av svarta och vita skallar är något som bortskämda människor utan verklighetsförankring kan ägna sig åt på sin kammare. I mörkret. Och helst utan något som helst stöd från samhället.