SVT:s Rapport hade under söndagskvällens ett rent reklaminslag om miljöpartisten Leila Ali Elmi som mot alla odds kryssat sig in riksdagen trots att hon stod på plats 21 (Miljöpartiet hade således inget intresse av att se henne i riksdagen).

En enastående prestation, tyckte statstelevisionen, och gjorde ett långt inslag som nog många tittare ifrågasatte relevansen i.

Anledningen till att någon eller några på redaktionen ansåg att detta var så oerhört intressant att de ville göra en grej av det är sannolikt enkel. Leila Ali Elmi uppfyller alla kriterier för att vara ”rätt”: ung, kvinna, utomeuropeisk bakgrund, feminist, antirasist, miljöpartist.

Leila Ali Elmi fick inga kritiska frågor. Inga frågor om vad hon vill åstadkomma. Hennes förklaring till kryssuccén var att hon bedrivit en stark personvalskampanj (”knackat dörr”) och att många nog ”känner igen sig” i henne. Identitetspolitik, kallas det.

Som Rebecca Weidmo Uvell kunnat konstatera (läs!) finns det dock en förklaring som ligger närmare till hands: klanröstning. På sin Facebooksida har Leila Ali Elmi skrivit på sitt modersmål somaliska, riktat till somalier, och fokuserat mycket på somaliers situation i Angered.

Leila Ali Elmi blev kort sagt somaliernas representant, och därför fick hon både många följare och röster. Svensk nationalism är ett hot mot demokratin (om man får tro bland andra DN). Somalisk nationalism och islamism tarvar däremot ett hyllningsinslag i statstelevisionen.

Att påpeka att det förekommer klanröstning är ”rå rasism”, har Aftonbladet konstaterat. Och ändå befinner vi oss nu här där vi kan gratulera Miljöpartiet till dess första (?) klaninröstade kandidat i riksdagen.

Frågan är vart detta tar vägen. Kommer vi i förlängningen få se människor locka röster med sin hudfärg? I praktiken är vi i viss mån redan där, tack vare identitetspolitiken.

Något säger mig dock att partiet kan komma att få ångra Leila Ali Elmis framgångar under kommande mandatperiod.

Läs även:
HAX