När jag gick gymnasiet hade idén med lärarlösa lektioner slagit igenom i svensk skola. Eleverna skulle själva söka sin kunskap. Katederundervisning hörde forntiden till.

På gymnasienivå kan detta fungera hyggligt eftersom eleverna uppnått en någorlunda mognad, men som vi sett på senare tid har detta tänkande även fortplantat sig ned i mellanstadiet, där tioåringar självständigt förväntas göra djupa analyser.

Läraren är inte längre auktoritet i skolan, och det märks i såväl intresset för att bli lärare som elevernas respekt för den som traditionellt har lett lektionerna.

Frånvaron av auktoriteter kan låta sympatiskt innan man går på djupet med vad det faktiskt innebär i praktiken. Det har fått katastrofala konsekvenser i svensk skola. Men idén med ett samhälle där vi alla är lika, står på samma nivå, och där ingen egentligen har rätt att hävda någon sorts auktoritet gentemot en annan, syns även utanför klassrummet.

Att kriminella beter sig respektlöst mot polisen är inga konstigheter. Däremot måste polisen få befogenheter, träning och auktoritet nog att agera mot sådant beteende och inte minst få en tydlig uppbackning av lagstiftaren. Det bör straffa sig hårt att ge sig på våldsmonopolet. Så begränsar vi också förekomsten av våld och hot mot enskilda poliser.

Sjukvårdspersonalen är en annan utsatt grupp. Den blir inte bara ifrågasatt utan också utsatt hot och våld, vilket är en utveckling som har eskalerat inom sjukvården så pass mycket att personal inte vill ha namnskyltar, inte vågar gå ensamma till bilen efter sitt pass och att ledningen på vissa sjukhus nu arbetar med väktare och slussar.

Förutom lärare och sjukvårdspersonal utsätts även busschaufförer för hot och våld. Fackförbundet Kommunal vill därför att de ska slippa kontrollera biljetter då detta moment skapar för många konflikter med resenärer som inte vill betala för sig.

Fackets reaktion är symptomatisk för det gamla samhällets kapitulation för det nya. I stället för att stå upp för sina medlemmar genom att kräva att resenärer faktiskt betalar för sin resa, väljer Kommunal att stötta den som struntar i att betala.

Kommunal är inte ensamma. Hela samhället backar nu när de kriminella, de allmänt ouppfostrade och de omättliga kravställarna kräver respekt av oss andra. Vi ser samma tendenser på biblioteken. Bibliotekarier hotas. Väktare tas in. Från vänsterhåll talas det inte om problemet med bråk och hot utan fokuseras på det upplevda problemet med ”tystnadsnormen”, ett begrepp lanserat i debatten av dåvarande kulturborgarrådet Roger Mogert (S).

I simhallarna har vissa kommuner försökt lösa tafsandet ej med att porta förövarna utan med att ha separata badtider för kvinnor och män. Detta är knappast det där ”starka samhället” som Stefan Löfven talar om.

I vårt normkritiska tidevarv blir det per definition rätt att bete sig fel. Vi håller på att förvandla hela Sverige till något slags Dan Bäckman-sketch.

Denna auktoritetskris är som Anna Dahlberg skriver ett uppror mot krav på att följa lagar och regler och en vägran att bli tillrättavisad och respektera gränser. Ingen, vare sig lärare, sjuksköterskor, bibliotekarier eller någon förbannad busschaufför ska komma och kräva något av mig, minsann. Jag är ju jag.

Delvis får detta tillskrivas vår extremt narcissistiska och jag-fokuserade samtid, men det är ingalunda hela förklaringen. I decennier har det från politiskt håll drivits en tes om att det är auktoritärt och fult att ställa krav på människor och att förövare i grund och botten är offer för omständigheter de inte kunnat rå för.

Addera till detta en nypa normkritik, en dos intersektionalism och en skopa multikulturalism i betydelsen vurm för minoriteters rätt på majoritetens bekostnad, och du har det moderna Sverige.

Månne är det början på postmodernismens slutliga triumf vi nu bevittnar.

Läs även:
Anna Dahlberg