Stefan Löfven har ända sedan han tillträdde som Socialdemokraternas partiordförande varit tydlig med att han vill bryta upp blockpolitiken, som han kallar ”fördummande”.

Syftet är förstås att krossa det borgerliga samarbetet för att bereda väg för ett socialdemokratiskt maktinnehav under lång tid framöver. Mycket tyder på att han nu är på väg att lyckas.

Oaktat Löfvens påstådda mästerförhandlaregenskaper är det knappast främst hans förtjänst att Alliansen har spruckit och att Centerpartiet och Liberalerna, av allt att döma, är på väg att släppa fram honom som statsminister för ytterligare fyra år.

Den före detta Alliansen har helt på egen hand skapat denna splittring. Moderaterna har haft svårt att finna sin väg efter Reinfeldts plötsligt avgång på valnatten 2014. Inte konstigt eftersom allt som partiet hade att enas kring, Reinfeldt själv, försvann på ett ögonblick. Kvar lämnades ett avideologiserat parti utan karta och kompass, illa rustat för samtidens problem.

Centerpartiet har sakta men säkert glidit vänsterut i flera viktiga värderingsfrågor. Partiet är i dag en nästan komisk blandning av liberala mirakelkurer inom arbetsmarknad och integration och en socialistisk allt åt alla-politik inom migrationsområdet.

Liberalerna har under lång tid lutat åt vänster i de flesta frågor förutom skatte- och skolpolitiken, och Kristdemokraterna har sökt kombinera sitt kristna budskap med skärpningar inom kriminal- och migrationspolitiken. Det såg ut att misslyckas kapitalt fram till den framgångsrika valrörelsen.

Löfvens mål är att locka över C och L till någon sorts samarbete. Antingen i en gemensam regering eller i ett budgetsamarbete. Detta sägs vara det enda realistiska alternativet till Ulf Kristerssons M+KD-regering med stöd av SD.

Men vad är det som dessa partier ska enas om? Och är det ens fråga om ett mittensamarbete? Låt oss vara ärliga med en sak: Socialdemokraterna är inget mittenparti.

I flera år har partiet glidit vänsterut i välfärdsfrågorna. Resultatet blev en utskälld och vänsterextremistisk utredning som föreslog så ingripande vinstbegränsningar i välfärdsbolag att det i praktiken hade inneburit att många fullt fungerande verksamheter hade fått slå igen. Riksdagen röstade nej (denna gång var det tydligen helt OK för C och L att ta stöd av SD).

Löfven själv placerar sitt parti rätt långt vänsterut. I valrörelsen fick han flera chanser att placera S på en klassisk vänster-höger-skala och valde då att flytta S till vänster samtidigt som han påpekade att C gått ”för mycket åt höger”.

Men det var då. Nu står makten på spel och sällan har vi hört Löfven vara så len i tonen mot Centerpartiet. Frågan är vad han tror sig kunna enas med Annie Lööf om. Hon var efter sitt misslyckade sonderingsuppdrag själv tydlig med att det finns betydande skillnader mellan S och C i frågor med stora reformbehov.

I såväl arbetsmarknadspolitik som bostadspolitik lär det bli svårt att nå en rimlig uppgörelse eftersom S sitter i knät på särintressen. Skattepolitiken är ett annat uppenbart hinder. Vilken kriminalpolitik får vi när Morgan Johanssons tuffa tag-retorik ska möta Centerns ”låt bilbrännare jobba hos polisen”? Och hur i hela friden ska en migrationspolitik i en S-ledd centervänsterregering se ut? Den frågan måste lösas inom ett halvår.

Visst kan Löfven fortsätta som statsminister genom att C och L röstar grönt eller gult. Men vad kan en sådan regering förväntas uträtta? Om det nu är politiska resultat och inte bara ”stänga ute SD” som är syftet med att ingå ett sådant samarbete, vill säga.

Resultatet riskerar att bli sönderkompromissade nonsensuppgörelser och ytterligare fyra förlorade år. Sverige har inte råd med detta.