Det kunde ha blivit Socialdemokraternas supervecka. Stefan Löfven kunde ha kapat Alliansen i två på måndagen, fått igenom sin budget på onsdagen och blivit statsminister på fredagen. Det hade nog gett upphov till en del skålande på Sveavägen 68.

I stället havererade mittenvänsterförhandlingarna på måndagen, budgeten föll på onsdagen och på fredagen röstade Sveriges nya riksdag nej till Löfven för andra gången sedan valet. 

Trots denna svarta vecka anser Löfven fortfarande att han är den mest naturlige statsministerkandidaten. Han hoppas alltjämt på att kunna locka över Centerpartiet och Liberalerna till ett samarbete.

Förmodligen gör han alldeles rätt i det. Jan Björklund har han redan köpt. Det framgick tydligt inför statsministeromröstningen att L var nöjt med förhandlingsbudet. Nu är det C som Löfven behöver lämna ett sockrat bud till.

Även om oddsen alltjämt är lägre för en fortsatt rödgrön regering finns trots allt ljuspunkter att ta fasta på. Den budget som riksdagen röstade igenom tar nämligen ett antal små men välkomna steg i rätt riktning.

Skatten för alla som arbetar sänks. Det är fråga om väldigt små belopp, men knappast något vi kunde vänta av den sittande regeringen. Fri entré på statliga museer avskaffas, vilket är rimligt. Den som vill gå på museum ska givetvis betala detta själv.

Dessutom avskaffas flygskatten, byggsubventionerna och elcykelpremien, tre idiotiska prioriteringar från den gamla regeringen.

Moderaterna och Kristdemokraterna vill även avskaffa den nyligen inrättade Jämställdhetsmyndigheten om ett år, vilket inte bara innebär en besparing på 40 miljoner kronor utan rimligen också skonar de anställda från en arbetsmiljö de uppenbarligen inte pallar.

Att Jämställdhetsmyndigheten skulle avskaffas var inte något jag hade räknat med att se i budgeten. Nu kan den visserligen teoretiskt sett fortfarande räddas om en rödgrön regering tillträder och styr upp finansieringen i en vårändringsbudget. Men beslutet visar vad det går att göra när inte C och L är med och lägger näsan i blöt.

Tänk på vad som vore möjligt om M och KD, med stöd av SD, hade majoritet i kammaren. Det skulle gå att förändra saker på riktigt. Låt vara att KD får igenom sitt enprocentsmål i biståndspolitiken. Det sura äpplet är värt att tugga om vi samtidigt får se vänsterextremistiska myndigheter läggas ned och idiotiska skatter och subventioner försvinna.

M+KD-budgeten är långt ifrån den nödvändiga reformbudget som Sverige behöver. Men den visar att det inom dessa partier finns en vilja att ta steg i rätt riktning, bort från vansinnet. Endast den trepartikonstellation som röstade för budgeten kan mota sosseriet i grind på allvar.

Jag har vid flera tillfällen framfört ståndpunkten att det är lika bra att låta Löfven sitta kvar och regera ihjäl sig. Detta för att bädda för en socialdemokratisk valförlust om fyra år. Jag velar ständigt kring om detta verkligen är att föredra, ens långsiktigt, eller om det vore bättre att ta varje chans att försöka erövra regeringsmakten. Oavsett hur svårt det skulle bli att faktiskt få något genomfört.

Frågan är vad som långsiktigt vore bäst: att M och KD regerar i skakig minoritet med alla begränsningar det innebär, särskilt i lågkonjunktur. Eller att ovannämnda partier bidar sin tid i opposition och gör en comeback 2022 med ett sannolikt stärkt valresultat. Jag vet ärligt talat inte längre.

”Klimatet kan inte vänta”, sade Miljöpartiet i valrörelsen. Kanske är det så att Sverige inte kan vänta på att få en regering som tar itu med de allvarliga problemen nu, inte om fyra år. Men då måste det finnas förutsättningar för det.

Den stora frågan är nu som tidigare vad denna tänkta konservativa regering kan genomföra i praktisk politik. Ty precis som i dag kommer Centerpartiet och Liberalerna att vara tungan på vågen för en Kristerssonledd minoritetsregering. Vilket lär blockera många av de stora reformer som faktiskt krävs.

Tidigare bloggat:
Låt Löfven sitta kvar
Låt Löfven regera ihjäl sig