Landets styrande fyrpartipakt bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet (hur blir man av med dem, egentligen?), Centerpartiet och Liberalerna har grötmyndigt proklamerat att deras samarbete inte bara är det bästa för Sverige, ty det tycker alla om den egna politiken. Nej, de hävdar att de genom sitt unika samarbete ”försvarar demokratin och det öppna samhället”.

Stefan Löfven har till och med gått så långt som att hävda att hans samarbete med MP, C och L räddar rättsstaten, oberoende medier och därmed själva demokratin. Oundvikligen leder ett sådant uttalande oss till slutsatsen att landets statsminister anser att inte bara Sverigedemokraterna utan även Moderaterna och Kristdemokraterna är ett hot mot desamma. Ett hot mot rättsstaten, mot mediernas oberoende och mot demokratin som sådan.

I ett tal till sina egna angående det kommande EU-valet drog Löfven märkliga historiska paralleller till Verdun, Förintelsen samt massakrerna i Katyn och i forna Jugoslavien. Antingen är S-ledaren historiskt okunnig alternativt bara opportunistisk.

Första  världskriget var knappast ett slag för och emot högerextremism. Katynmassakern på polska officerare begicks av Stalins kommunister, vilka S rimligen står närmare än vad M, KD och SD gör. Samma sak kan sägas om folkmordet på män och pojkar i bland annat Srebrenica, som beordrades av Ratko Mladić och Slobodan Milošević, medlemmar i kommunistpartiet.

Slutligen Treblinka, som var det logiska slutstadiet i nazisternas människofientliga ideologi. Som jag påpekat vid något tidigare tillfälle var nazisterna, och i synnerhet mannen som beordrade Förintelsen, inte nationalister, något som en rad beslut under de sista krigsåren (däribland Neroordern) är ett bevis för. Nationalister värnar om det egna landet och folket i alla lägen. De kan naturligtvis fatta galna beslut mot denna ideologiska bakgrund, något vi sett alltför många prov på. Men att medvetet rasera det egna landet som Hitler ville mot krigsslutet är inte nationalism (för mer om detta hänvisas till Timothy Snyder).

Löfvens brösttoner är oerhört magstarka. Finns det inga gränser för självförhärligandet och de förvridna perspektiven längre? Uppenbarligen inte. Och han är inte ensam.

Jan Björklund satte sina barn i pant på att hans parti inte skulle medverka till att ge SD makt. Där någonstans, när L-ledaren höll tal på Järvaveckan, borde Löfven ha begripit att han hade makten som i en ask såvida hans eget parti inte kollapsade i valrörelsen.

Centerpartiets benhårda löften om att aldrig, aldrig släppa fram Löfven igen kunde möjligen få S-ledaren att tvivla. Även om Annie Lööf aldrig satte några familjemedlemmar i pant för sin övertygelse föll hon till slut in i den socialistiska fållan och räddade maktpartiet med löften om liberala reformer.

Arbetsförmedlingen ska styckas, fri hyressättning tillåtas i redan svindyr nyproduktion och skatten för de rikaste avskaffas. Inget av detta är fel i sig, men knappast de frågor som en svensk regering borde prioritera 2019. Inte ens nära. Lägg till detta mer ledigt för barnfamiljer och ett helt nytt friår och pratet om att bekämpa högerextremismen och ”extremnationalismen” blir parodiskt.

Ändå tycker sig alla fyra partier ha skapat ett historiskt samarbete som ”räddar demokratin”. Något förmätet, kan man tycka. Men framför allt kommer samarbetet få den helt logiska, men för fyrpartipakten paradoxala, effekten att de så kallade ytterkantspartierna växer. Detta har vi redan sett bara veckor efter att JÖK slöts.

Vinnarna hittills är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, just de två partier som JÖK skapades för att utesluta från allt inflytande. Det kommer ett val om fyra år, och tro inte att Socialdemokraterna har något emot att plocka in ett ännu starkare V i samarbetet då och haka av stukade C och L.

Frågan är om detta spelar någon roll för partiledare som tror sig rädda demokratin och sätter sina barn i pant på det. Som Johan Hakelius konstaterar:

Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt. Den har blivit ganska skruvad, den svenska politiken. ”Mitten” består numera av människor som resonerar och skriver som fanatiker.

Renhet eller ideologisk extremism. Välj själv. Som ”mitten i politiken” låter det i vilket fall inte.