Få frågor är så känsliga och samtidigt omgärdade av så kompakta fördomar som sexarbete. I Sverige har riksdagen i praktiken bestämt hur vi ska se på sexhandel, och den linjen gäller.

Kvinnofridspropositionen 1997/98:55, som förutom att införa brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning också föreslog ett förbud mot att ”mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse”, slog fast att sexhandel är en form av våld mot kvinnor. Denna linje har sedan dess blivit den allmänna svenska hållningen i frågan.

Under de drygt 20 år som har gått sedan sexköpslagen kom på plats har vi dels sett en feministisk framgång i sexualbrottslagstiftningen, där alltfler brott nu klassas som våldtäkt, dels positionsförflyttningar i synen på sexköp genom förslag att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands. Detta har ännu inte blivit verklighet, även om den feministiska regeringen var på väg att lansera förslaget under den förra mandatperioden innan det framgick att det inte skulle vinna stöd i riksdagen.

Syftet med dylika förslag är officiellt att skydda offren, det vill säga sexarbetarna. Enligt en avhandling vid Linköpings universitet är sex som självskadebeteende vanligare än forskare trott. I studier gjorda på tredjeårselever på gymnasiet 2009 och 2014 uppgav 3,2 procent av tjejerna och 0,8 procent av pojkarna att de någon gång använt sex i syfte att skada sig själv. Här ingår att sälja sex men också att ha sex med personer som man inte ville ha sex med eller utsätta sig för förnedrande situationer.

Forskaren Cecilia Fredlund hävdar att syftet med avhandlingen är att ”förstå det här som ett självskadebeteende för att vi ska kunna hjälpa de här personerna, för att de ska kunna få rätt hjälp och behandling”. Vilket låter som en fullt rimlig målsättning.

Aftonbladet (via unvisit) drar föga förvånande andra växlar på avhandlingen. Enligt den socialdemokratiska tidningen ”krävs en ytterst begränsad intelligens för att inse att en flicka som går med på att sälja sex inte mår bra. Att det här är ytterligare ett sätt att skada sig själv.”

Detta är dock inte en slutsats som med nödvändighet kan dras av avhandlingen. Bland motiven att sälja sex finns ångest och psykisk ohälsa med, men även att personen ville känna sig uppskattad eller blev övertalad (rimligen något som hände i stunden). Materialistiska skäl stod för 17 procent av fallen, emotionella sådana (som att man gillar sex eller tyckte det var spännande) för drygt tio.

De flesta som skriver dylika ledartexter har sannolikt aldrig ens träffat en sexarbetare själva. Detta är visserligen inte nödvändigt för att förstå ett fenomen, men förståelse förutsätter i alla fall att man sätter sig in i olika aspekter. Det gör aldrig sexmoralisterna. De ser endast de mörka sidorna av sexarbetet. Tvånget. Självskadebeteendet. Drogberoendet. Allt detta finns, men jag har träffat tillräckligt många sexarbetare för att kunna säga att det är långt ifrån hela bilden.

I denna bransch, om den kan kallas så, finns alltifrån utsatta gatusexsäljare till målmedvetna entreprenörer. Det är emellertid enbart den utsatta horan som är av intresse för journalister och politiker. Trots att massor av sexarbetare organiserar sig i såväl Sverige som andra länder, kräver rätten att bestämma själva och lyfter fram en betydligt mer mångfacetterad bild av arbetet, biter det inte på den allmänna bilden av sexarbete som en form av maktutövning och kvinnovåld. Ideologin går före.

Precis som i andra heta frågor är ointresset för den komplexa verkligheten slående. Den ryms helt enkelt inte tillsammans med dogmerna. Att varje myndig människa rimligen måste få fatta beslut som rör den egna kroppen och sexualiteten utan att politiska och moraliska pekpinnar lägger hinder i vägen, är ett perspektiv som politiker saknar. Trots att de gärna pratar vitt och brett om mänskliga fri- och rättigheter och kvinnans rätt till sin kropp (!).

Inte minst passar bilden av den elaka torsken och den utsatta horan som hand i handske i tidsandans behov av en dikotomisk verklighet där ont står mot gott. Hoppet om en förändring är inte helt ute – de senaste månaderna har trots allt visat att partier kan byta ståndpunkt och börja argumentera för sådant de var helt emot bara veckor tidigare.

I likhet med narkotikafrågan är dock sexköpsdebatten fortsatt omgärdad av fördomar, ideologiska låsningar och inte minst känslor. Känslor är en usel utgångspunkt för en saklig diskussion, men de är effektiva i debatten ty på känslor biter som bekant inte fakta. Lägg därtill fula debattknep som att ständigt lyfta in minderåriga och människohandel i diskussionen.

Nej, Sverige har en bra bit kvar till en rimlig hållning i frågan. Under tiden betalar sexarbetarna priset för en lagstiftning som faktiskt inte bryr sig ett dugg om dem.