Stefan Löfven höll under lördagsförmiddagen tal på Socialdemokraternas partikongress. I talet nämnde han bland annat kampen mot hedersförtrycket. Sin vana trogen tog statsministern i, lät tuff och mycket bestämd. Men vi har lärt oss att genomskåda den retoriken nu.

Löfven citerade oblygt den mördade Fadime Sahindal och proklamerade att sossar ska hata hedersförtryck. Det statsministern däremot inte nämnde med ett ord var att Sahindals mördare är frigiven sedan länge. Ty så ser den socialdemokratiska rättvisan ut i praktiken. Sossar kan hata hedersvåld hur mycket de vill – den som mördar i hederns namn kan se fram emot en mild behandling i socialdemokratins Sverige.

Detta är värt att ha i minnet när Löfven kommenterar ett DN-reportage om IS-terroristernas offer. Hans regering vill ha en internationell tribunal, men ”finns man här i Sverige och kan fällas för brott så ska man dömas här”, anser S-ledaren. Det är ju lätt att säga.

För anständighetens skull får vi hoppas att den där tribunalen blir verklighet, hur osannolikt det än är. Alternativet, att IS-terrorister vandrar omkring här som fria individer efter att i bästa fall avtjänat ett kortare straff, är motbjudande.

Diskussionen om vad som ska hända med återvändarna fortsätter. Allra värst är det förstås för offren som kan möta sina våldtäktsmän och anhörigas banemän på den lokala matvarubutiken eller i busskön. DN har intervjuat yazidiskan Jamila, som upplevt de mest fasansfulla saker en människa kan utstå.

DN:s Sofia Nerbrand menar att den ”oempatiska” svenska migrationspolitiken utestänger möjligheten för kvinnor som Jamila att få asyl här. Det är ett uppenbart felaktigt påstående eftersom Jamila de facto fick asyl och Sverige i en internationell jämförelse fortfarande sticker ut i sitt generösa asylmottagande.

Hösten 2015 förvred skallen på folk. I stället för att fungera som ett varningens finger för hur det går när det bedrivs en politik helt utan konsekvensanalyser, har siffran 163 000 asylsökande blivit ett slags måttstock för vad som är ett rimligt och humant mottagande. Följaktligen är 30 000 per år enligt denna logik att anse som skamligt lågt.

”Det är sant att det inte bara kom yazidiska överlevande under hösten 2015” medger Nerbrand. Nej, bilden av vilka som söker asyl är som bekant lite mer komplicerad än så. Många är ekonomiska migranter som av smugglare och landsmän fått veta vad de ska säga för att maximera sina chanser till uppehållstillstånd. Många ljuger om sin ålder och identitet.

Det är inget konstigt i att människor vill få ett bättre liv, inte ens när det är på andras bekostnad. Men den som talar sig varm för den där kaotiska hösten 2015 måste bära i minnet att de allra flesta som sökt asyl i Sverige under 2010-talet inte tillhörde en folkgrupp som utsatts för ett folkmord. Parallellerna till Förintelsen är därför inte särskilt gångbara.

Överlevandes berättelser om mördarsektens handlingar är svåra att ta in intellektuellt. De visar exakt vad IS är, vilket i sin tur gör det extra provocerande att se de så kallade IS-fruarnas påstå att de ”har rätt” att återvända till Sverige.

De har lierat sig med världshistoriens värsta avskum och borde tvingas ta konsekvenserna av detta. Och de ångrar ingenting. De tar inte avstånd. Dessvärre kan många av dem mycket väl komma att återvända, gå på svenska gator igen och uppfostra sina barn i lugn och ro.

Sverige har inte rustat sig för denna situation. Detta vet regeringen om, även om inrikesminister Mikael Damberg som den karriärsosse han är inte förmår vara självkritisk. Vi får nu skörda det som den sittande och tidigare regeringar har sått.

Barnamördare och våldtäktsmän – välkomna hem.

Se även:
Korrespondenterna: IS-fångarna från Sverige