Begreppet ”det nya politiska landskapet” börjar nästan redan bli en klyscha. Men det ligger onekligen en hel del i att Sverige faktiskt har fått ett nytt landskap som alla, såväl väljare som journalister och inte minst politikerna själva, måste förhålla sig till och orientera sig efter. Så som opinionsvindarna blåser för tillfället kan vi vara på väg mot ett tronskifte inom borgerligheten.

Förra sommaren var svettig. Utomhustermometern visade 29 grader och vad värre var, det gjorde inomhustermometern också. I veckor. Extra svettigt var det emellertid för Ebba Busch Thor. Kristdemokraterna buklandade på 2,5 procent i vissa mätningar. Partiet var uträknat och många, inklusive undertecknad, frågade vad KD:s existensberättigande egentligen var. Partiet valspurtade och fick till slut sensationella 6,3 procent.

Sedan valnatten har ökningen bara fortsatt. I nuläget ligger KD på mellan 8,6 procent (Novus) och 10,6 procent (Demoskop), siffror som partiet inte varit i närheten av sedan succévalet 1998.

Förtroendet för Busch Thor ökar också markant. I praktisk politik har KD inte gjort några förändringar sedan valrörelsen, däremot har partiet sannolikt upplevts som rakryggat. Medan C:s och L:s svek har blottlagt Ulf Kristerssons oförmåga som oppositionsledare har KD-ledaren klarat sig genom regeringskrisen oskadd. Busch Thor framstår om orädd och rättfram.

Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning (vilket den sällan gör, bör tilläggas) kommer M och KD snart att vara någorlunda jämnstora. Moderaternas kräftgång är knappast slut än. Kristersson tilldelades inte en enkel uppgift när han ett knappt år före valet tog över ett vilset parti. Denna svåra uppgift har uppenbarligen varit honom övermäktig.

Bägge partier bör ta sig en allvarlig funderare på sin gemensamma framtid. Nu när de vänsterliberala mittenpartierna har valt socialdemokratin framför M och KD borde dörren enligt alla rimliga tolkningar vara stängd för ett återupptäckt allianssamarbete. Det finns i nuläget ingen mening i att lura väljarna genom att hålla dörren på glänt inför nästa val. Stäng den, spika för den och se framåt i stället.

Efter 15 år med Alliansen finns nu en chans att påbörja något nytt. Sverige är i dag i ett annat och mer akut läge än 2004. Precis som Kristersson påpekade i årets första partiledardebatt är det inte altaner och byggsubventioner som är de stora frågorna i dag. Det är heller inte värnskatten, nivån på arbetsgivaravgifterna eller ett breddat RUT-avdrag, som de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen tror.

Nej, det är migrationspolitiken. Frånvaron av en assimilationspolitik. En kriminalpolitik som förlorar folkets förtroende. Hotet mot rättssamhället när polisen fallerar. En kunskapsskola utan kunskaper och inom några år även utan lärare. Välfärdens kärna som inte längre levererar. Dessa är de stora bekymren som regering och riksdag borde fokusera på.

Att låtsas som om Sverige är samma land som för 15 år sedan är att bedra sig själv – och stå tomhänt inför väljarna. M och KD måste acceptera att läget är ett annat i dag och inse hur vägen framåt oundvikligen ser ut. Om de nu vill vinna makten för att göra någonting åt problemen, vill säga.

Det går att hitta massor av idéer och förslag från M, KD och SD som är dåliga, ibland mer än så. Men dessa tre partier har åtminstone en sak gemensamt: de inser mer än övriga riksdagspartier var prioriteringarna måste ligga just nu.

Därför bör de träffas, därför bör de samarbeta, därför bör vara öppna med detta vägval.