”Det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. Om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall.”

Euskeufeurats klämkäcka vardagsbetraktelse Pessimistkonsulten speglar känslan många nu bär på om svensk politik. Om man drömmer om maktskifte blir det på något vis lik förbannat Socialdemokraterna som regerar. Och Miljöpartiet blir vi aldrig av med, oavsett vilka som styr.

I den svenska ankdammen är det lätt att börja misströsta. Men det finns hopp att söka utomlands. I land efter land försätts vänsterpartierna i opposition för att de traditionella högerpartierna lyckas forma samarbeten med de nya uppstickarna.

Sverige är ett undantag. Här regerar Socialdemokraterna vidare efter sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. Österrike har valt en annan väg. Här har högerpartiet ÖVP, lett av den unge Sebastian Kurz, valt att samarbeta med framlidne Jörg Haiders gamla parti FPÖ.

”Ska mittenpolitiken överleva, måste du göra en Kurz”, har Finlands före detta statsminister Alexander Stubb konstaterat. Göteborgs-Postens Svend Dahl är inne på samma linje.

Detta har förstås såväl Socialdemokraterna som vänsterpartiernas underhuggare och sympatisörer sett, och det är så vi ska förstå såväl det falsettliknande tonläget som det konstanta brunsmetandet. De vet att ett dylikt samarbete innebär slutet för vänsterns maktinnehav.

DN:s ledarsida rasar naturligtvis, men Dahl är något på spåren. Han drar bara fel slutsatser av vad samarbetet bör resultera i. Om syftet enbart är att få uppstickarpartiet att sjunka i opinionen och stärka de gamla maktpartiernas position, är samarbetet i förlängningen inte till gagn för andra än etablissemanget.

En mittenpolitik är i dagsläget långtifrån önskvärd för ett Sverige som behöver en regering som prioriterar de rent existentiella frågorna. Syftet med ett dylikt samarbete måste vara verklig förändring.

Det svenska tillståndet skiljer sig något från våra grannländers. Dels har effekterna av den förda migrationspolitiken, den framväxande integrationsindustrin och rättsstatens stegvisa kollaps gått längre här. Dels har vi ett annat antietablissemangsparti.

Om jag hade fått välja hade jag valt ett skatteupprorsparti som det norska Fremskrittspartiet lett av en politisk talang som Nigel Farage i svensk tappning. Det hade varit den ultimata kombinationen. Inte ett folkhemsnostalgiskt parti som Sverigedemokraterna. Men nu har vi de partier vi har och får laga efter läge.

Sebastian Kurz’ koalition kan fungera som inspiration för en svensk höger som strävar efter att försätta socialdemokratin i riktigt utanförskap. Inte för att bedriva mittenpolitik.

Ty det räcker inte att bara ta över regeringskansliet och snickra på förändrade regler för altantak och halverad Arbetsförmedling. För att bryta socialdemokratins och vänsterns de facto-maktinnehav måste en ny regering rycka upp myndighetsaktivismen med rötterna.

Myndigheter som enbart tjänar syftet att avlöna och belöna de egna (läs Jämställdhetsmyndigheten, MUCF med flera) bör läggas ned omedelbart. Andra (Migrationsverket, Polismyndigheten med flera) måste få delvis nya direktiv och lagstiftning för att fungera som avsett. Och rättspolitiken behöver förändras i grunden.

Det är dessvärre tydligt att de gamla allianspartierna inte är i stånd att driva en sådan förändring. Ebba Busch Thor har insett vikten av att göra upp räkningen med genusvansinnet, men vilken förändring som Ulf Kristersson vill åstadkomma står fortfarande skrivet i stjärnorna ett och ett halvt år och ett riksdagsval senare. Ändå står hoppet till dessa två om Sverige ska få en ny regering.

Om Busch Thor och Kristersson 1) vill ta makten och 2) åstadkomma verklig förändring, har de inget annat val än att slå Jimmie Åkesson en signal. Kanske kan Österrike fungera som inspiration för dem båda.

Men givet moderatledarens facit ska vi nog inte hoppas på för mycket. Hittills har futila mittenförhoppningar och självförnedring varit Moderaternas vägval.