Otto Ohlendorf är en av det nazityska dödsmaskineriets mindre kända namn. Icke desto mindre ansvarade han för ungefär 90 000 människors död genom att leda Einsatzgruppe D, den minsta av dödspatrullerna på östfronten.

Ohlendorf dömdes till döden i Einsatzgruppenrättegången och avrättades 1951. Innan det var dags för galgen fick Ohlendorf ett besök i sin cell av chefsåklagaren Benjamin Ferencz. Ferencz, själv jude och medveten om att fången snart skulle avrättas, ville ge en mänsklig gest och frågade därför om det var något han kunde göra för Ohlendorf. Detta i tron att denne, far till fem, skulle skicka en sista hälsning till familjen. Ohlendorf svarade: ”Ni [judarna] kommer att få betala dyrt för det här.”

Otto Ohlendorf ångrade inget. Han förblev antisemit in i det sista, och hans brist på ånger var typisk för dem som prövades i såväl Nürnbergrättegången som de efterföljande rättsliga processerna.

Jag tänker på dessa när jag ser hur jihadisternas fruar, som medverkat till att möjliggöra några av historiens värsta förbrytelser, nu påstår att de ångrat sig och vill ”hem” till sina trygga länder i Europa igen. Hem till barnbidrag, föräldrapenning och förskola. Hem till de där västländerna som förväntas visa förståelse och omtanke mot personer som hatar dem.

Det finns över huvud taget inget ärligt i dessa halvhjärtade utspel. Vi ska dessutom komma ihåg att jihadistfruarna som nu framträder i media tillhör de mest fanatiska. IS har varit på reträtt i flera år, men dessa kvinnor stannade kvar in i det sista. De stannade för att försvara en ideologi de tror på.

Den stora diskussionen nu handlar om huruvida västländerna ska ta tillbaka sina medborgare. Här har olika länder gjort olika val. Sverige kommer inte hämta hem någon, är regeringens besked, men eftersom våra gränskontroller är ett skämt kommer den som återvänder att kunna resa in i Sverige som vilken återvändande charterturist som helst.

Enklast vore förstås om de stannade där de är, dessa jihadister och jihadistfruar. Det är också den enkla lösning som föredras av många som vill frånta dem medborgarskapet. Detta är en begriplig hållning, men den är samtidigt lite korttänkt.

Normalt brukar vi kräva att stater tar hand om sina medborgare. De tiggande romerna på svenska gator och torg är hemländernas ansvar, brukar det heta, och de marockanska gatuungdomarna givetvis Marockos dito. När det handlar om brott mot mänskligheten torde det vara ännu viktigare att medborgarskapet faktiskt spelar roll.

Här krockar emellertid juridiken och etiken. Problemet är att vi vet att det är hart när omöjligt att bevisa att något brott har begåtts. Att inrikesminister Mikael Damberg inte vill ha hem några IS-krigare och sympatisörer beror på att han vet att regeringen inte fick på plats den lagstiftning som behövdes i tid, vilket innebär frikort för alla som återvänt. Såvida de inte själva ringer polisen och bistår med bevisning.

En rimlig grundhållning är att varje land tar ansvar för sina egna medborgare när de anslutit sig till terrorgrupper i laglösa områden där åtal inte kan ske. Det bästa vore emellertid en internationell tribunal. Huruvida internationell lag räcker för att döma fler än i Sverige är däremot oklart – således åter igen en högst moralisk fråga. Hur många kan egentligen dömas?

Ej heller på 40-talet räckte det att ha lagat mat åt SS för att dömas för brott – däremot kriminaliserades organisationen som sådan, och det är den vägen som alltfler nu tar när det gäller IS. Dessutom straffades nazister för sådant som inte nödvändigtvis var ett brott när gärningarna begicks. Begreppen ”folkmord” (av Raphael Lemkin) och ”brott mot mänskligheten” (av Hersch Lauterpacht) uppfanns först efter kriget.

I praktiken får Sverige nu betala för år av undfallenhet i kampen mot islamistisk fundamentalism. Vi får även ta konsekvenserna av att i decennier ha delat ut medborgarskap som vore de ballonger på tivoli.

Decennier av ansvarslöshet och galenskap gjorde Sverige till den näst största exportören av IS-jihadister per capita. Eftersom svenska politiker alltid vaknar alldeles för sent och i vaket tillstånd gör för lite, är det helt logiskt att Sverige i dag står handfallet när mördarna och deras fruar återvänder.

Det är en skam att svenska lagstiftare försatt oss i den här situationen.