Det är något med världens undergång som alltid har kittlat den mänskliga fantasin. Från de tidiga civilisationerna fram till våra dagar har människan fantiserat om världens slut. Det som förr var en föreställning om Guds straff i form av en syndaflod handlar i dag alltmer om naturens rättmätiga hämnd på människan. Skillnaden är egentligen hårfin. Det är det gudomliga eller naturliga straffet som väntar oss oavsett.

I dag när den obehagliga klimathysterin håller västerlandets politiker, medier och invånare i ett allt fastare grepp, har undergångsromantiken ånyo fått ett uppsving. Det har blivit hippt att prata om världens undergång. Politiskt korrekt, rent av. Runt lunchbord på landets arbetsplatser diskuteras ivrigt hur vi kan rädda planeten genom att minska vår konsumtion, sluta använda plastpåsar och aldrig ta bilen. Det senaste jag hörde var att internet är en miljöbov – alla energislukande servrar, ni vet.

SVT:s experimentserie Nedsläckt land har väckt en del uppmärksamhet. Idén att få moderna svenskar att oförberett leva i närmare två veckor utan el är intressant. Resultatet blev lite för mycket av klassisk dokusåpa för min smak, men detta till trots är serien en påminnelse om vårt moderna samhälles sårbarhet och den moderna människans tafatthet när krisen väl kommer. Och en miljöpartists fullkomliga oförmåga att hantera situationen, kan tilläggas.

Så ponera att de skulle ha rätt. Att världen faktiskt är på väg att gå åt skogen, på ett sätt eller det andra. Tyder något på att de som hävdar detta – miljöpartister, socialister, somliga vänsterliberaler och många inom Svenska kyrkan – är ett dugg förberedda? Att de har preppat? Inte direkt. De politiska och faktiska prioriteringarna rimmar synnerligen illa med undergångsretoriken.

Miljöpartiets slogan i valrörelsen var ”Klimatet kan inte vänta”, något alltfler lånar in som oneliners i klimatdebatter. MP är dock ökända för att föra en miljöpolitik som i huvudsak är symbolpolitisk. Och ogenomförbar. Det går inte att avskaffa alla fossila energikällor och samtidigt lägga ned kärnkraften om man vill ha energi till såväl snabbtåg som en helt ny elbilspark. Grupper längre ut på vänsterkanten drömmer som alltid om ett nytt ekonomiskt och politiskt system och använder klimatångesten som murbräcka i propagandan för en ny klimatsocialism. Vilket är väntat.

Klimathotet används överlag som ursäkt för att införa allehanda förbud, regleringar och frihetsbegränsningar. Medvetenheten om att detta även kan göras på EU-nivå har fått tidigare skeptiker inom MP och V att tina upp.

Givet hur obefintligt Sveriges bidrag till de globala utsläppen i världen är, går det att ifrågasätta hur ärlig oron för klimatförändringarna faktiskt är. Inte ens Gustav Fridolin kan väl på allvar tro att det spelar någon som helst roll om Sverige redan i morgon minskar utsläppen med 100 procent när Kina samtidigt bygger 1 600 nya kolkraftverk runt om i världen. Att tokbeskatta bilister och fördyra för människor på landsbygden att ta sig till arbetet och förskolan är knappast heller det som kommer rädda oss från Harmagedon.

Den ödesmättade retoriken känner vi igen även från dem som kanske inte tror på jordens undergång men väl ser hot mot demokratin överallt. Även hos dessa rimmar retoriken och den egna politiken synnerligen illa med varandra. Om nu Annie Lööf och Stefan Löfven på allvar tror att Sverigedemokraterna är ett hot mot den svenska demokratin, skulle det inte märkas mer i politiken? Är det verkligen RUT-avdrag, byggsubventioner och fler föräldradagar som skulle prioriteras?

Det finns något ironiskt i undergångstonerna från vänstern. Å ena sidan klagar de ständigt över att konservativa och nationalister svartmålar Sveriges och världens utveckling i stort. Allt blir ju egentligen bara bättre. Å den andra varnar de för klimatkollaps, massutrotning och fruktansvärt lidande inom tio år. Att begripa hur någon kan förena dessa två tankar är inte helt lätt. Ty vad spelar det egentligen för roll att högern svartmålar förorten om vi ändå står inför fullständig klimatkris om två mandatperioder?

När krisen kommer, och det lär den göra oavsett om det handlar om ekonomi, klimat eller en rättsstat som tappar kontrollen över brottsutvecklingen, kommer förmågan att prioritera ställas på prov. Då är det inte RUT-avdrag, elcykelpremier och HBTQ-certifieringar som räddar dagen längre.

Väldigt många kommer få svårt att orientera sig i denna nya tid. Ja, svårt att över huvud taget klara sig.

Läs även:
Johan Hakelius