Politik handlar om värderingar, brukar klyschan lyda. Sällan har detta varit så sant som just nu. När inte bara slamkrypare i politikens ytterkanter utan också respekterade debattörer börjar visa totalitära tendenser och darrar inför valet mellan västvärldens upplysningsideal och wahhabismens totala mörker, finns det anledning att dra sitt svärd. Denna kamp är på riktigt.

När Jan Guillou skriver en krönika (via Unvisit) i vilken han likställer Hanif Bali med nazister och påstår att ”högernationalister” (oklart vilka som ingår i det begreppet) ”sänker sig själva ner till samma barbariska nivå som terroristerna” när de med hårda ord vill förvägra IS-mördare inresa till Sverige, har alla spärrar släppt.

Det kan visserligen ifrågasättas om vi bör ge mer syre åt en person som Guillou. Det kan också hävdas att den senaste krönikan, detta historiska lågvattenmärke, inte borde överraska någon då den ju är skriven av en kommunistisk folkmordsapologet. Men att den likväl publiceras i landets största Schibstedtägda kvällstidning, händelsevis en publikation som anklagar högern för att inte hålla god ton, säger något om den värderingsförskjutning som just nu pågår.

Aftonbladet har således inga problem med att avlöna en krönikör som jämställer en moderat riksdagsledamot med bindgalna mördare som halshugger, bränner, dränker och skändar människor på löpande band. De är på ”samma nivå”. Guillous galna verklighetsuppfattning är inte enbart hans egen. Den som är aktiv i sociala medier kan inte undgå att se hur inte minst Hanif Bali men även personer till vänster som utmanar islamismen och står upp för flickors och kvinnors rätt att vägra bära slöja, blir misstänkliggjorda och hatade.

Det som är någorlunda nytt här är att det numera inte bara är accepterat att se mellan fingrarna på islamism som drabbar kvinnor och barn i form av slöjtvång och begränsad frihet utan också ge grönt ljus för att relativisera jihadism. Det är äcklande att se.

Stefan Löfven verkar rätt avspänd i frågan. I en intervju hos stjärnreportern Malou von Sivers säger Löfven att den som är medborgare har rätt att återvända men att den som begått brott ska dömas. Jo, tjena. Ingen har dömts. Ingen.

Lagstiftningen släpar efter, vilket kommer göra de senaste skärpningarna rätt meningslösa. Så kallade terrorresor förbjöds när resandet hade upphört. Ett förbud mot samröre med terrororganisationer (en knepig lag, för övrigt, ty vad är ”samröre”?) är på gång nu när IS redan har fallit. Detta är lagar som kan gå att använda nästa gång en terrororganisation hotar världen, men inte nu. Det är för sent.

Löfvens beteende är så typiskt… Löfven. Det är hårda ord men inget som helst bakom dem. Terroristerna ska inte räkna med någon hjälp för att komma tillbaka till Sverige, säger statsministern. Väl på svensk mark står dock hela välfärdens generösa famn och väntar, även på IS-terrorister. Ty det är så vår generella välfärdsstat fungerar. Det är därför IS-terrorister med svenskt medborgarskap har kunnat strida, resa hem och få vård betald av svenska skattebetalare för att sedan bege sig ut i strid igen. Allt detta med svenska politikers goda minne.

Detta har Sveriges regering och riksdag tillåtit samtidigt som de lagt tid och energi på elcykelpremier, jämställdhetsmyndigheter och att beskatta vanligt folk på konfiskatoriska nivåer. Någon måste ju betala kalaset. Det går inte att känna annat än förakt för den ryggradslöshet och vekhet som Sveriges lagstiftande församling utstrålar. Att maktpartiet Socialdemokraterna samtidigt har mage att påstå att det står ”på rätt sida av historien” är bara ett dåligt skämt vid det här laget.

Jag tror inte att vi kan kalla det naivitet längre. Naiv är den som ännu inte blivit överbevisad. Barn är av naturen naiva. Men vuxna som ser konsekvenserna av sin ideologi och politik och ändå framhärdar, är något annat. De är tvärtom övertygade om att denna väg, denna riktning, är den rätta.

Det är här kampen står, och det är i grunden en värderingskamp. Om den förloras är vi riktigt illa ute.