Sedan länge har det varit uppenbart att det politiska och mediala etablissemanget är mer upptagna av verklighetsbilden än själva verkligheten. Nu kan nästa steg i verklighetsförnekelsen vara på väg.

Flera kommuner anser att polisens lista över Sveriges 23 så kallade ”särskilt utsatta områden” gör mer skada än nytta. Kommunstyrelsens ordförande i Uppsala, socialdemokraten Erik Pelling, menar att det var ”förödande” när Gottsunda hamnade på listan då det bidrog till ”en kraftigt negativ stämpel”.

Det moderata kommunalrådet i Linköping, Niklas Borg, menar att stadsdelen Skäggetorp bör plockas bort från listan bland särskilt utsatta områden. I Göteborgsstadsdelen Gårdsten firades det med tårta för att stadsdelen strukits från listan, vilket inte stämde. Men att skapa samhörighet var viktigare än att hålla sig till sanningen.

Tankebanorna känns igen. Det är så här det brukar resoneras när unga människor begått brott – straff blir bara stigmatiserande. Eller när lärare försöker få ordning i ett klassrum genom att lyfta ut den bråkiga eleven – testa lågaffektivt bemötande!

I stället för att vara öppen med vilka problem som finns och därigenom möjliggöra för att kunna hantera dem, ska allt sopas under mattan. Buset ska kort sagt vinna. Ty det blir konsekvensen när kommuner försöker släta över och prioritera sitt varumärke framför invånarnas trygghet.

Det ursprungliga syftet med polisens lista på utsatta och särskilt utsatta områden var att synliggöra var i landet som resursförstärkningar behövs. Inte bara polisiärt utan rent generellt.

Listan har uppfattats som utpekande av de kommuner vars stadsdelar finns representerade. Det kan möjligen finnas skäl att se över vilka kriterier som krävs för att ett område ska klassas som särskilt utsatt. Men irritationen över att det skrivits om svenska no go-zoner i utländsk press är inte skäl för att göra listan hemlig. Den är bara ett tecken på den växande svenska ängsligheten över en Sverigebild i kraftig förändring.

En nackdel med en dylik lista och de resurser som sätts in till följd av den, är att andra områden lämnas i sticket. Vilket i sin tur betyder att kriminaliteten och otryggheten ökar där i stället. Det är emellertid inte detta som de utpekade stadsdelarna oroar sig för utan sitt eget varumärke.

Att den svenska konsensuskulturen gör oss livrädda för konfrontation och konflikt är ingen nyhet. Men den har även begåvat oss med en annan egenskap: överslätandets ädla konst.

Denna konst förfinas till perfektion i det svenska språket. Under lång tid har det pågått ett slags sublimering där ord som anses väcka anstöt eller skapa konflikt bytts ut mot mer neutrala begrepp. Politiker och tjänstemän säger inte ”problem” längre. Det heter ”utmaningar” (statsministern har till och med kallat antisemitismen i Sverige för en utmaning).

”Kriminellt belastade” eller ”förlorade” områden säger vi följaktligen aldrig. Det heter ”särskilt utsatt” område, som om själva området precis som de kriminella är ett offer för de socioekonomiska omständigheterna. Något ansvar att fördela finns aldrig. Området är ju bara utsatt.

Jag tror att alltfler är heligt trötta på denna förvansknings- och överslätningstaktik. Rån, sprängningar, våldtäkter och systematiska stölder pågår oförtröttligt oavsett vad vi väljer att kalla dem.

Den högra bilden är inte Kina längre utan snarare Sverige.