Sveriges kommuner och landsting, SKL, har hissat varningsflagg i flera år. De har varnat för att många kommuner går mot stora underskott och förutspått stora skattehöjningar som en följd. Tror ni någon lyssnade?

Nu befinner vi oss där SKL förutspådde. Var tredje region och var fjärde kommun gick med underskott under 2018. I 69 kommuner visade räkenskaperna på röda siffror. Detta sker alltså i en, förvisso något avmattad, högkonjunktur. Så här illa har det inte varit sedan finanskrisen för drygt tio år sedan.

En förklaring som anges är en växande befolkning. Ta in detta för en stund. I åratal har politiker och ekonomer med selektiv syn påstått att Sverige måste växa för att vi ska klara välfärdens åtagande i framtiden. Detta argument har inte minst använts för att beskriva lösningen på glesbygdens problem.

Men hur ska fler förmås att flytta till platser som Dorotea, Hedemora och Sveg? Svaret har förstås varit invandring. I bland annat Jämtland har kommuner skrikit efter fler invånare i form av utplacerade migranter. Detta önsketänkande bygger på att jämtländska kommuner skulle klara det bland andra Filipstad misslyckats med.

I Filipstad uppgår den utrikesfödda befolkningen nu till 20 procent. 8 av 10 av de vuxna migranterna saknar jobb. Problemet är inte bara att de är arbetslösa – de är inte i närheten av att komma i egen försörjning. Så ser det ut i kommun efter kommun med några särskilt avskräckande exempel.

Kommunerna har kunnat ta kostnader för etablering av nyanlända, inklusive att fixa bostad, så länge pengarna kommit från staten. När etableringersättningen upphör står dock kommunerna ensamma med hela kostnaden. Vilket alla borde kunnat förutspå hela tiden.

Politikerna har åstadkommit ett dubbelfel som närmast kan liknas vid en dödssynd. Som ett svar på att antalet äldre över 80 år väntas öka med närmare 50 procent under de kommande tio åren och att barnkullarna växer, har Sverige ökat invandringen av lågkvalificerad arbetskraft. Personer som ingen efterfrågar.

Den snabba befolkningstillväxten har glatt twittrande ministrar men systemen har inte hängt med. Sverige fick en befolkning på tio miljoner invånare minst tio år för tidigt. Allt från barnomsorg och barn- och ungdomspsykiatri till äldrevård och tillgång till bostäder har påverkats kraftigt.

I stället för att möta ett problem har politikerna förvärrat det. Kastat bränsle på brasan. Det är så oansvarigt att det förmodligen saknar motstycke i modern svensk historia.

Men det tar inte slut där. I detta läge när så många av landets kommuner går mot riktigt kärva tider har januarialliansen beslutat att öka anhöriginvandringen. Fler ska alltså försörjas av det allmänna. Fler bostäder ska fram. Fler barn ska ha förskoleplats.

Svenska folket kommer få betala flera års vilt och blint ideologiskt festande med decennier av permanent ökade kostnader. Ej nämnda är alla sociala och rent mänskliga konsekvenser som politiken får när framtidens kärna i välfärden skrumpnar. Men även dessa kommer bli alltmer uppenbara under de kommande åren. Larmen i vård, psykiatri och skola kommer öka. Det är i kommunerna, nära människors vardag, det kommer ske.

Ett tydligt varningstecken under Stefan Löfvens tid vid makten har varit att vi trots låga räntor och extremt bra fart i ekonomin med hög efterfrågan på arbetskraft inte har sett den öppna arbetslösheten krypa under 6 procent. I andra europeiska länder, som Polen, Tjeckien och Ungern, har den parkerat under 4 procent.

Detta borde ha vållat en del huvudbry. Varför förblir arbetslösheten så pass hög? Undrade ingen. Regeringen har i stället velat prata om ”sysselsättning”, som ökat bland annat genom utbyggd vuxenutbildning.

När ingen vill veta sanningen, förblir sanningen ett hot och en fara. Men den kommer alltid ikapp även den som vill fly den.

Läs även:
SKL:s ekonomirapport