Jag hade inte tänkt kommentera Stefan Löfvens förstamajtal mer än jag redan har gjort på Facebook, men mångas upprörda reaktioner gör att jag ändå vill påpeka några saker.

Löfven gick till hårt angrepp mot ”högerextremismen” och valde att inte bara kalla Sverigedemokraterna för extremister, han sänkte sig ytterligare en nivå när han påstod att Moderaterna och Kristdemokraterna är högerextrema kopior.

Den som tog Löfven på orden i talet där han sade sig ta strid för människovärdet kunde lätt förledas att tro att han drivs av ett genuint engagemang för demokratin. Men motivet till angreppet på M och KD är betydligt enklare: att fortsätta skrämma centerpartister och liberalpartister från att söka sig tillbaka till sina gamla alliansvänner.

Målet är en splittrad borgerlighet och därmed ett säkrat socialdemokratiskt maktinnehav. För att kunna behålla makten behöver S nämligen slå in en kil mellan de liberala och konservativa partierna och skrämma dem från att samarbeta med Jimmie Åkesson. Detta är enkel matematik.

Om taktiken fungerar återstår att se – Löfven har ju redan lyckats splittra de fyras gäng, och ett höjt tonläge gör kanske varken till eller från just nu – men de kristdemokrater, moderater och andra som nu är upprörda behöver se varför Löfven uttrycker sig som han gör. Han vill göra inte bara SD utan även M och KD untouchable för C och L.

Ulf Kristersson replik på Löfvens utspel var att svensk socialdemokrati ”skämmer ut sig”. Nämen jaha? Vilken blir då den moderata strategin framgent? Är den fortfarande att hålla ett ”vuxet samtal” och eftersträva intellektuell hederlighet i den politiska debatten? I så fall kan Löfven redan nu utropa sig till segrare, ty Moderaterna kommer inte vinna några nya väljare genom att låta sig tuktas på detta sätt.

Jag motsätter mig visserligen inte Kristerssons ambition. Visst vore det skönt om politiken fungerade precis som moderatledaren önskar, att det var sakpolitik som debatterades och att politiker tog hänsyn till verkligheten i både debatterna och utvecklingen av politiken. Men bevisligen vinner det inga val, och alldeles uppenbart påverkar det inte motståndaren i en mer hederlig riktning. Tvärtom stärker det honom.

Socialdemokraternas självbild är att partiet står för det universellt Goda medan högern vill människor illa. Detta ursäktar tjuvnyp, lögner och fula knep (inklusive att gömma valsedlar och att ”hjälpa” pensionärer att lägga i valsedeln i kuvertet). Alla verktyg måste användas för att bekämpa ondskan. Inklusive att kräva god ton av sin motståndare samtidigt som man kallar honom nazist.

Att borgerligheten (fortfarande!) inte har begripit detta är bedrövande. Tron på att fair play lönar sig i längden är fortfarande stark inom Kristerssons parti och bland hans meningsfränder. Men i politiken ges inga tröstpriser. Inga hedersutmärkelser. Politiken handlar knappt ens om idéer längre, bara om att vinna val och säkra makt åt det egna partiet.

Om borgerligheten vill vinna debatten, kampen och valen måste den ta av sig handskarna och börja bekämpa sossar på sossars vis. Ett första steg är att anpassa språkbruket efter motståndarens nivå. I Moderaterna kan den kursen förslagsvis ledas av Hanif Bali.