Det var millennieskifte och jag och två andra libertarianer hade målat fina plakat för att demonstrera passivt på första maj. Mot socialism och socialdemokrati, mot höga skatter och förmynderi. Detta gillades inte av de ”riktiga” demonstranterna, även om en syndikalist faktiskt berömde vårt arbete med plakaten. En socialdemokrat klagade över att vi störde ”hans dag”.

Jag tänker tillbaka på den där dagen ibland när tågen med de röda fanorna klampar runt i Sverige på första maj. Den sade en del om självbilden, med dålig verklighetsförankring redan då.

Socialdemokraterna kallar sig ”framtidspartiet”, men blickar konstant bakåt. Mot svunna segrar och en tid när partiet faktiskt lockade den arbetande befolkningen.

Det var länge sedan Socialdemokraterna var ett arbetarparti. I dag är S störst bland bidragstagare, personer som inte arbetar. Partiet är särskilt stort i så kallade utsatta områden, som just råkar vara överrepresenterade i både kriminalitet och arbetslöshet. Detta är ”framtidspartiet” i realiteten.

”Första maj är Socialdemokraternas hemliga superkraft” skriver den oefterhärmlige Anders Lindberg (via unvisit). Partiets egen självbild ligger i samma trakter. Socialdemokratiska företrädare brukar hävda att partiet alltid är i opposition mot orättvisor, vilket gör S till ett evigt oppositionsparti. S demonstrerar mot orättvisor i ett land det själv regerar och har styrt mer än något annat parti.

I år ska dessa superkrafter i enlighet med JÖK:en stå upp för en (visserligen marginellt) liberaliserad arbetsrätt, avskaffad värnskatt och en mer liberal migrationspolitik, av vilket inget är särskilt populärt bland gräsrötterna. Allt för makten, förstås. Eller om det nu var oppositionen mot orättvisor.

De röda tågen på första maj har länge varit en förljugen samling eftersom de ingalunda går den arbetande befolkningens ärenden. Arbetarnostalgin är stark i den alltmer gråhåriga rörelsen, men en riktig arbetarrörelse synes ej längre till.

Den självdefinierade ”arbetarrörelsen” är i dag en makthegemoni med det enda syftet att behålla och stärka det socialdemokratiska maktinnehavet i samhällets alla delar samt återuppliva gamla klasskonflikter. Inte förbättra villkoren för landets löntagare.

Åter till den där majdagen vid millennieskiftet. ”Stör inte på min dag.” Fienden är densamma nu som då. Det är socialdemokratin och den samlade vänstern som är frihetens, anständighetens och den vanliga människans största fiende. En kraft som ständigt måste bekämpas. Ty det är länge sedan Socialdemokraterna sluta bry sig om den lilla människan.

Nu när delar av den gamla högern krokar arm med denna socialdemokrati och i stället definierar ”högerpopulismen” som det stora politiska hotet, är det desto viktigare att vi övriga gör gemensam sak mot den kraft som dominerat svensk politik i 100 år och alltjämt sitter på regeringsmakten. Det är att vara i opposition på riktigt.