Det sveper en konservativ våg över Sverige, om vi ska tro vissa tyckare. Vid en första anblick kan det se så ut. Inte bara Sverigedemokraterna utan även Kristdemokraterna växer, vilket vi nyligen fick bevis för i EU-valet. Ett val där faktiskt även Moderaterna gick framåt och tillsammans med SD och KD kammade hem runt 40 procent av rösterna.

Jag tror inte att det i grunden handlar om en konservativ väckelse med en mer traditionell syn på familjebildning, abort eller andra värdefrågor. Det handlar sannolikt om att alltfler börjar se behovet av hårda prioriteringar, något svenska regeringar visat sig fullständigt oförmögna till i flera decennier.

Väljarna frågar sig vad som egentligen är viktigast och landar då i att det inte är jämställdhetsmyndigheter, möjligheten att bygga större altaner eller mer ledigt för redan omhuldade småbarnsföräldrar. Det som behöver prioriteras politiskt just nu är de traditionellt hårda frågorna: försvar, rättsväsende, polis, gränsskydd. Alltså en fungerande stats fundamenta.

De tre oppositionspartierna vinner på att påpeka och ta strid för detta. Mot denna bakgrund är det därför oerhört besvärande att KD söker med ljus och lykta efter nya fantasifulla skyddsgrunder så att fler asylsökande får stanna i Sverige.

KD vill att en parlamentarisk kommitté ska titta på den framtida migrationspolitiken. I denna kommitté ska ”barnkonventionen […] beaktas och tidsbegränsat uppehållstillstånd med rätt till familjeåterförening bör vara huvudregel. Möjligheten att införa en humanitär skyddsgrund liknande bestämmelsen om särskilt och synnerligen ömmande omständigheter bör också utredas.”

Inget om försörjningsplikt eller att ordna bostad innan familjen får invandra, således. Gustav Fridolin sade i en Expressen-debatt med Jimmie Åkesson inför riksdagsvalet att så kallade ankarbarn – som i korthet handlar om att en person söker asyl för att sedan kunna ta hit familjen med anknytningsskäl – var en myt som motbevisats.

Alla som arbetat med eller i närheten av dessa ärenden vet att Fridolin pratar strunt. Familjen skickar ungdomen, som ofta är en man men också kan vara en kvinna, för att denne ska få asyl och därefter ansöka om familjeåterförening. Småningom anländer en familj på ibland uppemot tio personer till Arlanda och socialtjänsten får ordna boende. detta är ingen hemlighet eller ens kontroversiellt att hävda. Det är så det ofta ser ut.

KD vill underlätta även för personer som inte har vad vi brukade kalla skyddsskäl genom att hitta på nya fantasifulla skyddsgrunder, något som tycks ha blivit en svensk paradgren. Eftersom det är så få som är riktiga flyktingar med ett personligt skyddsbehov, har svenska politiker fantiserat ihop andra skäl för att asylsökande ska få stanna. Det är detta beteende som urholkar asylrätten, inte åtstramningar och skärpningar.

Dessa påhittade skyddsskäl har kallats allt från ”alternativt skyddsbehövande” till ”särskilt ömmande” fall. Kort sagt handlar det om personer som inte har några sakliga skäl för asyl men där det vore sämre för dem att återvända till länder som Afghanistan eller Somalia där de inte får vård, utbildning och boende betalade av andra. Det är fullt begripligt att många hellre vill bo i Sverige än i ovannämnda länder. Men det är inte samma sak som att svenska skattebetalare ska tvingas uppfylla denna önskan genom att avstå egna pengar, välfärd och bostäder.

KD gör här en prioritering lika märklig som gymnasielagen, som KD på goda grunder röstade emot. Det finns inget okristligt i att förespråka att personer som endast söker sig hit för ett bättre liv, inte för att de är krigsoffer eller personligt förföljda, får avslag och skickas tillbaka. I synnerhet inte i det läge Sverige nu befinner sig i.

Någon konservativ våg rent värderingsmässigt kan inte sägas råda. Däremot har många allmänborgerliga fått upp ögonen för vad som faktiskt är viktigt och hur snabbt det  kan gå förlorat om vi inte prioriterar rätt.