Onsdagens partiledardebatt i riksdagen, den sista före sommarlovet, stack egentligen inte ut på något sätt förutom att det var Krisliberalernas Jan Björklunds sista framträdande. Däremot blev det tydligt att regeringen börjar bli alltmer defensiv i de stora frågorna.

Stefan Löfvens regering ägnade sina första fyra år åt att skylla de flesta problem på den alliansregering som suttit i åtta år. Nu hade de ”ändrat riktning”. Det var inte alltid utan anledning som alliansåren fick skulden för stora samhällsproblem. Reinfeldts regering nedprioriterade viktiga samhällsfunktioner som försvar, polis och rättsväsende och utsatte hela systemet för enorma påfrestningar genom en huvudlös migrationspolitik. Konsekvenserna av allt detta ser vi i dag. I så måtto hänger Löfvens retorik ihop.

Men när en regering är inne på sitt femte år börjar det bli både tradigt och oförsvarligt att ständigt skylla dagens problem på gårdagens regeringar. Här befinner sig regeringen Löfven II nu. Med nästan en skjutning om dagen. Med nästan en sprängning i veckan. Med ett tredubblat antal anmälda sexualbrott sedan 2014. Med färre poliser än för fem år sedan, inte bara per capita utan faktiskt i antal. Om allt detta påminde Löfvens motståndare i debatten.

En annan fråga som hamnat i skymundan men som vi förhoppningsvis får höra mer av från och med nu är elkrisen. Ja, Sverige genomgår just nu en kris i elförsörjningen. Stamnätet räcker inte till. Storbageriet Pågen har tvingats lägga sin expansion på is för att det saknas el. Lindab flyttar verksamhet utomlands av samma skäl. Det saknas el i Sverige. Trots detta fortsätter regeringen sin avveckling av kärnkraften och mångdubblar beskattningen av kraftvärme. Det är huvudlöst och, måste sägas, direkt farligt.

Härom dagen resonerade jag kring förekomsten av en konservativ våg i Sverige och landade i att en sådan inte existerar ideologiskt, däremot har alltfler människor fått upp ögonen för vilka prioriteringar som är viktiga. Det är här som regeringen och dess samarbetspartier fortsätter att upprepa samma misstag. Antingen begriper de inte situationens allvar eller så kan de bara inte hålla sig.

Det så kallade januariavtalet innehåller massor av satsningar på fel saker i ett läge när svenska makthavare skulle behöva hyvla bort allt lull-lull och göra gigantiska satsningar på kärnan av en välfungerande modern stat: en fungerande polis, ett effektivt rättsväsende, en stabil elförsörjning, en vård som levererar, en skola där barn lär sig något, tåg som går i tid så att folk kan ta sig till arbetet och ett stopp för straffbeskattningen av bilismen av samma skäl. Den regering som har detta fokus och menar allvar med det, skulle vinna viss respekt. Kanske även från väljare som normalt inte röstar så.

Så kommer det naturligtvis inte bli. Inte ens om Moderaterna och Sverigedemokraterna bildar regering ihop, ty alla partier har sina egna käpphästar som de vill få med. Framför allt skulle de bli beroende av ett eller flera andra partier, vilket innebär ännu fler små hjärtefrågor som måste få plats. Kort sagt ett nytt slags januariavtal. Skillnaden skulle möjligen bli en tydligare ideologisk viljeinriktning, vilket i och för sig skulle öka stringensen.

En kommande regering måste framför allt inse att i stort sett alla dessa frågor påverkas av en annan stor fråga: migrationspolitiken. Det låter tjatigt, jag vet. Det är tjatigt. Men det är likafullt sant och något som inte kan ignoreras. Så länge Sverige styrs av politiker som inte begriper orsak och verkan och ständigt arbetar reaktivt, kommer vi inte få till stånd en förändring på riktigt. Bara nya lapptäcken.

För att sammanfatta: Sverige har en skjutning om dagen, en sprängning i veckan, tredubblade sexualbrott, elbrist, växande sjukvårdsköer, färre poliser än 2014 och en skola som fortfarande inte levererar resultat. Som om inte detta vore illa nog har vi ett sosseliberalt styre i nästan fyra år till att se fram emot.

Hjälp oss, hjälp oss.

Läs även:
Malcom Kyeyune

”Vi har verkligen en positiv utveckling. Malmö går åt rätt håll”, hälsar Katrin Stjernfeldt Jammeh.