I en debatt i SVT:s Morgonstudion häromdagen påstod Aftonbladets Susanna Kierkegaard att det har skapats en ny åsiktskorridor (tidningens linje har för övrigt alltid varit att det aldrig funnits någon åsiktskorridor). I denna nya ordning får man inte prata om skattehöjningar, påstod ledarskribenten.

Det är ett märkligt påstående eftersom Aftonbladet är en tidning vars ledarsida skriver om behovet av skattehöjningar hela tiden. Senast i går. Analysen av det påstådda behovet av att höja skatterna i ett land som redan har en av världens högsta skattekvoter och där den arbetande befolkningen beskattas vansinnigt hårt är lika platt som den är förutsägbar: välfärden behöver mer resurser.

Varför behöver välfärden mer resurser i form av höjda skatter i en blomstrande högkonjunktur när sysselsättningen, vilket regeringen gillar att skryta om, är den högsta som någonsin uppmätts i ett EU-land? För denna fråga tycks skribenter på vänsterkanten inte visa något intresse. Behovet bara finns där, inget vet hur det uppstod. Inte sällan skylls det på att vi lever längre, att den grupp som den förre finansministern Pär Nuder kallade ”köttberget” måste försörjas.

Att Sverige har vuxit med 1,4 miljoner invånare på knappt 20 år talas det tystare om. Det är en 15-procentig ökning. Mellan 2004 och 2017 växte Sveriges befolkning med en miljon människor. Vi passerade 10-miljonersvallen tio år tidigare än vad SCB hade förutspått. I mars 2015 blev männen för första gången fler än kvinnorna.

Antingen kan man som den famösa twittraren Annika Strandhäll, numera även av KU hårt kritiserat statsråd, jubla över siffran 10 miljoner. Eller så kan man fundera över vilka konsekvenser denna snabba befolkningsökning får och har fått. Ty det upplevda behovet av högre skatter hänger tätt samman med befolkningstillväxten.

Elefanten i rummet är som vanligt migrationen. Sverige har beviljat uppehållstillstånd till över 630 000 människor med olika sorters asylgrunder enligt svensk lag sedan millennieskiftet. (All statistik finns tillgänglig på Migrationsverkets hemsida, men man får räkna ihop totalen för de olika skyddsgrunderna själv vilket gör att siffran ovan ska tolkas försiktigt då jag kan ha missat en del av tidsskäl. Förnyade uppehållstillstånd räknas inte.)

De människor som har invandrat har beskrivits som en tillgång, en vinst, ett kompetensregn. På senare år har alltfler fått upp ögonen för att även Sverige har sina begränsningar. Begreppet ”integrationspotential” har fötts med tillägget ”som har överskridits”.

Vi har helt enkelt inte hur många bostäder som helst, vi har inte hur många vårdplatser som helst och till och med barnpsykiatrin kan ropa ”fullt!”. Dessutom: när kapaciteten ska utökas, för det ska den så att ännu fler kan invandra, tar det tid. År. Under tiden får svenskarna, helt i enlighet med Anne Rambergs resonemang, göra avkall på sin välfärd.

Vänstertyckare talar gärna om de växande klyftorna med udden riktad mot det lilla fåtalet allra rikaste. Som om dessa vore bovar som stal från det allmänna genom att tjäna mycket pengar.

Resonemanget är sådär klassiskt bakvänt som det ofta är när socialister försöker sig på att resonera kring ekonomi. Det konstateras att välfärden ”står inför stora utmaningar”, men sällan eller aldrig riktas strålkastarljuset mot dem som faktiskt slukar resurser från det allmänna, det vill säga ofta personer som asylinvandrat, inte arbetar utan får allt betalt av staten och därefter kommunerna. Alltså de som försörjs av alla vi knegande skattebetalare.

Udden riktas inte ens mot de beslutsfattare som möjliggjort denna politik. Nej, det är de rika som ska bidra mer, heter det. Höginkomsttagare beskrivs gärna som skattebefriade i vänstermedia, men den statliga skatten och värnskatten gör att personer med höga inkomster betalar en väldigt hög skatt på sin lön.

”Barn kostar faktiskt också pengar!” invänder alltid någon som missade debattkursen på gymnasiet. Så är det, men deras uppehälle betalas vanligtvis av vårdnadshavarna. Barnafödande är dessutom, till skillnad från invandring, något svårare att begränsa utan att klampa in i människors privatliv. Migrationen till ett land går att reglera på en rad olika sätt.

Sveriges riksdag ser svenska skattebetalare som en kassako som kan mjölkas på resurser för att täcka ideologiskt färgade utgiftsområden samt kärnområden vars resurstilldelning blir lidande av dessa.

Svenska folket är ett tålmodigt folk som inte gärna tar konflikt, helst inte bråkar. Men som alla folk har även svenskar en bristningsgräns. Högre skatter, sämre välfärd och innehållslösa floskler är en kombination som allt färre kommer acceptera.

Bensinupproret har gjort regeringen så pass nervös att den gått ut och krävt en rättelse i Aftonbladet när finansministern påståtts vilja höja skatten ytterligare. Om riktningen i migrationspolitiken ligger fast kommer folket i allt högre tonläge undra vad fan det får för pengarna. Detta bör göra framtida regeringar mer än lite nervösa.