Minns ni hur invandringen skulle rädda landsbygden?

Efter den stora asylvågen 2014-15, då en kvarts miljon människor kom till Sverige för att söka asyl, diskuterades frekvent hur mottagandet brakat samman och vilka problem som uppstått. Som motbild till detta lyftes emellertid ofta landsbygden fram. Här syntes nu plötsligt levande offentliga rum igen, välfyllda klassrum och lantbutiker som gick runt ekonomiskt tack vare de nya invånarna. Asylmottagandet hade befolkat avfolkningsorterna. Alla som predikat migrationens kraft föreföll nöjda.

Det var då. Sedan upphörde statsbidragen. Staten lämnade springnota och kommunkrisen slog till. Var fjärde kommun och var tredje region visade minusresultat under 2018, bara tre år efter den stora vågen. I Filipstad, där den utlandsfödda befolkningen nu utgör en femtedel, går 8 av 10 inflyttade migranter utan jobb. Små kommuner som skrikit efter fler migranter då dessa var en sådan ekonomisk vinst för samhället, tvingas nu till skattehöjningar och nedskärningar i välfärden. Vem kunde ana?

En ny trend, menar vissa, är att storstadskommuner skyfflar ansvaret för nyanlända till mindre kommuner genom att ge personerna några månadshyror som startkapital. Problemet i storstadsregionerna, och långt ifrån enbart där, är svårigheten att hitta en bostad. Det har varit lättare i avfolkningsorter.

Expressen har uppmärksammat en sådan ort, Hagfors, och skriver om ”hur rika storstadskommuner exporterar kostsamma invånare till orter som Hagfors, där situationen har förvärrats för en redan pressad socialtjänst och nya problemområden vuxit fram.”

Att prata om kostsamma invånare har varit tabu. Människor är enligt den politiskt korrekta diskursen inte en kostnad utan en resurs. En investering. Så har det låtit länge, inte minst i röda och vänsterliberala medier och tankesmedjor. Vi ska av denna anledning inte räkna på kostnader för asylmottagande och etablering eftersom allt ändå kommer betala sig i slutändan när de nyanlända börjar arbeta som läkare och ingenjörer.

Ändå gnälls det nu. Aftonbladet anser att Stockholm ”dumpar” människor i andra kommuner. ”Den sociala exporten är borgerligt styrda lågskattekommuners sätt att smita undan ansvaret”, hävdar tidningen. Det är ett okunnigt påstående som vittnar om att ledarskribenten inte känner till hur det sociala arbetet fungerar i dag.

Ta Enheten för hemlösa som exempel. Enheten i Stockholm får massor av lägenheter via Bostadsförmedlingen som sedan kan omvandlas till förstahandskontrakt. Detta sker också, frekvent, vilket innebär att den socialt utsatta klienten med missbruksproblematik över en natt får en tillhörighet i den stadsdel där lägenheten råkar ligga. Är detta att ”dumpa”?

I dag råder bostadsbrist i nästan alla kommuner, men läget är särskilt prekärt på vissa håll. Att bostadssökande uppmanas att leta även i andra kommuner är inget konstigt. Detta krav måste socialtjänsten ställa, i synnerhet om den sökande inte har en särskild anknytning till den kommun den för närvarande bor i (arbete, familj eller annat).

Kommunpolitikerna i de mottagande kommunerna är emellertid inte lika förstående. Ewa-Leena Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Ljusnarsberg, vill inte ha mer ”påspädning” av en redan ansträngd situation av socioekonomisk utsatthet (som det kallas numera).

Aftonbladet förfäras över att ”rika kommuner” (läs borgerliga) lämpar över människor som kostar pengar på mindre kommuner samtidigt som samma tidning inte vill att vi räknar på hur mycket människor kostar och inbillar sig att migrationen ska rädda landsbygden.

Dubbeltänket från De Goda blir sällan tydligare än så här. Varken statens eller kommunernas skattkistor är bottenlösa. Det är däremot hyckleriet.

Tidigare bloggat:
Baksmällan

Läs även denna historiska karamell:
Utan invandringen avfolkas Sverige