Sverige lider av en åkomma. Vi betraktar vuxna som barn. Ingen har något eget ansvar för sin situation. Det går alltid att skylla på samhället, kommunen, staten eller någon myndighet som anses ha brustit.

Sålunda får den ensamkommande som tackade för gästfriheten genom att våldta sitt familjehems dotter anses vara tämligen integrerad då han skyllde på att ingen berättat för honom att man faktiskt inte får våldta i Sverige. Ansvaret för detta var naturligtvis Sveriges, inte våldtäktsmannens.

Det må ses som ett dåligt skämt, men såhär absurt resoneras det hela tiden i vårt avlånga land. Om du skyller dina problem på någon annan kan du räkna med att någon eller några möter upp dina klagomål med värme och förståelse. Det är klart att dina problem inte har med dig att göra! Socialtjänsten är ju underbemannad, skolans pedagoger borde ge ditt barn mer tid och vilka tusan är Kronofogden att komma och ställa krav bara för att du vägrat betala din hyra i ett halvår?

Under söndagskvällen inträffade tre skjutningar med totalt två döda och två skadade som följd. SVT:s Rapport ägnade förstrött 18 sekunder åt händelserna.

Sveriges Radio bjöd däremot på en diskussion under rubriken ”Skjutningarna – en nationell kris?”. Det lät som det brukar. Till Studio Ett på måndagen var nämligen inte bara ett socialborgarråd, en journalist och en lokalpolisområdeschef inbjudna.

Naturligtvis fanns där också en förortsaktivist som gjorde den obligatoriska klassanalysen. Som om skjutningarna beror på att det finns välbärgade människor i Danderyd. Som om det var helt omöjligt för de kriminella som nu avrättar varandra i ett av världens mest generösa välfärdsländer att gå till skolan och hitta ett arbete.

När Moderaterna, under hård kritik från både socialdemokrater och liberalpartister, förelår begränsad rätt till tolkhjälp i Sverige, petar de på just den där känsliga nerven som stavas eget ansvar.

Utbildningsminister Anna Ekström kallar förslaget ”hjärtlöst”. Visst ska man kunna svenska, men… Alltid detta ”men”. Slutsatsen blir att ansvaret för att en invandrad förstår vad läkaren, socialsekreteraren eller gynekologen säger är Sveriges. Inte individens.

Utifrån samma märkliga logik talas det hela tiden om vilket stöd multikriminella bör få. Efter att en gängledare för en av grupperna i Järvaområdet skjutits till döds i Köpenhamn blev mediernas vinkel att denne velat hoppa av ”men inte fått det stöd han behövde”. Visst fyller avhopparverksamheter ett gott syfte, men när en stadsdel avslår en ansökan som skulle kosta en miljon kronor med motiveringen att de faktiskt erbjuder ett alternativ i egen regi, kan rubriken knappast bli att den kriminelle inte fått något stöd. Fast jo, det blev det.

Sverige har många rätt akuta bekymmer att ta itu med. Om vi började betrakta varandra som vuxna människor, förmögna att ta eget ansvar, fatta egna beslut och också ta konsekvenserna av dem, skulle vi skapa inte bara en god grundförutsättning för alltifrån en välfungerande kriminalpolitik till en bra skola. Vi skulle i förlängningen även öka friheten i samhället, ty den som betror människor med förmågan att fatta informerade beslut kan också betro människor med ökad individuell frihet.

Vi behöver bli ett vuxnare land. Detta är dessvärre ett nära nog utopiskt mål i vår infantila samtid där barn upphöjs till profeter och där nyanser och komplexa samband sorteras bort.