Under min korta tid i Moderata ungdomsförbundet var det en källa till ständig irritation att Socialdemokraterna var så skickliga på att vinna val. Vi ”visste” ju att vi hade rätt och kunde peka på massvis av problem som rosornas parti skapat och/eller inte kunnat lösa.

Mellan valen 1998 och 2002 låg Moderaterna under Bo Lundgrens ledning på runt 30 procent i dåtidens betydligt färre opinionsmätningar. Vi satte upp Expressens löpsedel i MUF-lokalen. Förhoppningarna gick inte att ta miste på. I valet 2002 gick det emellertid sämre: 15,2 procent, ett praktfiasko, och Lundgren fick avgå. Socialdemokraterna fick däremot nästan 40 procent och regerade vidare. Som de nästan alltid gjort.

Mycket har hänt sedan dess. Allianser har bildats och spruckit. S är inte längre ett parti som samlar närmare 40 procent av väljarna. Men trots fjolårets katastrofresultat i riksdagsvalet sitter S likväl kvar vid makten. Denna gång med hjälp av riksdagens två så kallade liberala mittenpartier. Det gemensamma kittet i januaripakten är att de inblandade partierna ogillar samma parti.

Efter bara ett halvår har januaripartierna kommit allt närmare varandra. Liberalerna ska under sin nya partiledare bistå med egna tjänstemän och Centerpartiet verkar trivas som fisken i vattnet.

Annie Lööf anslog en delvis ny ton i sitt Almedalstal. Hon kritiserade inte regeringen och låtsades inte längre att C är i opposition. Det blir allt tydligare att Centerpartiet är helt bekvämt i sin nya roll som stödparti till Socialdemokraterna, en roll C haft tidigare innan Alliansen skapades.

För C är det inte längre viktigt att få bort S från makten. Det räcker utmärkt för Lööf om hennes parti får igenom lite sakpolitik under det röda styret. Vem som sitter vid spakarna är numera oviktigt.

Därmed köper både C och L hela den socialdemokratiska utrikespolitiken, inklusive stödet till palestinierna och den usla relationen till Israel. De ger S utnämningsmakten och chansen att, som vi sett, sparka myndighetschefer av partitaktiska skäl.

Det var en tid när det fanns ett egenvärde i att knuffa bort Socialdemokraterna från makten. Uppfattningen att det inte spelar någon roll om sossarna styr så länge de tvingas genomföra lite liberal politik mellan raderna innebär onekligen ett skifte i svensk politik. Även om C historiskt har varit här förr.

Just de där liberala inslagen kan dessutom ifrågasättas. De kallar sig liberala, C och L, men vad är egentligen så liberalt i deras politik? Vill de på allvar öka friheten för varje svensk man och kvinna? Vill de riva monopol, avskaffa public service, avkriminalisera narkotika, avskaffa sexköpslagen, plocka bort lagen om hets mot folkgrupp, radikalt sänka skattetrycket eller kanske sluta tvinga föräldrar att dela på föräldraledigheten?

Nej. De erbjuder lite skatteavdrag och propagerar för ökad bidragsinvandring som kommer betalas av just de människor som fått det där skatteavdraget. Symptomatiskt för denna märkligt ”liberala” hållning är Centerpartiets förslag på sänkt skatt för boende i högskattekommuner i glesbygd.

3 700 kr mer i plånboken per år, lovar Annie Lööf. Detta ska finansieras med en så kallad grön skatteväxling, vilket brukar betyda bland annat dyrare drivmedel. Så den som fått sänkt skatt får förstås betala för detta med dyrare resor till jobb och skola i stället.

Den liberal- och centerpartistiska liberalismen är blott en chimär. Däremot är deras vilja att låta Socialdemokraterna fortsätta styra Sverige uppenbarligen högst verklig.

Ebba Busch Thor gjorde helt rätt som dödförklarade Alliansen häromdagen. I synnerhet nu när så kallade liberaler agerar beskyddare åt den socialdemokratiska maktfullkomligheten. Nu måste hon och den övriga oppositionen dra rätt slutsatser av detta.