Liberaler och konservativa har alltid haft lite olika utgångspunkter men på senare tid, i ett historiskt perspektiv, kunnat lägga dessa skillnader åt sidan i en gemensam strävan att bekämpa socialismen. I Sverige vidgas nu åter gapet mellan dessa två grupper när Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna drar i dem från varsitt håll.

Mer relevant än huruvida man kallar sig liberal eller konservativ är förmågan till analys av vår samtid samt att göra rätt prioriteringar utifrån denna analys.

Kampen står mellan de som bygger bilarna och de som bränner dem, har Jimmie Åkesson upprepat. Denna distinktion är viktig. Det handlar inte om hudfärg, sexuell läggning, kön eller religiös övertygelse. Det handlar om huruvida man vill bidra till det gemensamma, arbeta, sköta sig och anpassa sig. Eller om man vill leva på andras bekostnad, sabotera, förstöra och rikta ett långfinger mot majoritetskulturen.

Länge har vänstern vurmat för den sistnämnda gruppen. Bortförklaringarna till att ungdomar bränner bilar, kastar sten på ambulanspersonal och beter sig respektlöst mot lärare tycks ändlösa. Det beror på ekonomiska klyftor, får vi veta. På ”orättvisor”.

Landets två så kallade liberala riksdagspartier har nu krokat arm med den vänster som vill bekämpa kriminaliteten med fler fritidsgårdar. Här står ett väldigt tydligt vägval, och valet är uppenbarligen gjort. De säger sig ha valt en liberal reformagenda och framtidstro.

Nationalister, konservativa och liberalkonservativa utpekas ständigt som dysterkvistar. Ändå tycker jag mig märka en ökad bitterhet på vänstersidan. Åtminstone om landets största tidningar är något att gå efter. Såväl DN som Aftonbladet har blivit påtagligt bittra.

Häromdagen gick DN:s ledarsida (via unvisit), den som proklamerar anständighet men ändå kallar konservativa för ”fiskmåshöger”, till frontalangrepp mot Ebba Busch Thor. Hon anklagades både för att vara en ”farligt skicklig politisk schlagerartist” och för att ha stulit Almedalsveckan genom att göra utspel som fick större uppmärksamhet än vad DN fann acceptabelt.

Dessutom har Busch Thor som bekant ätit lunch med fel person och de köttbullar som inmundigades under samtal om migration, energi och sjukvård, låter DN meddela, är faktiskt ”effektiva projektiler för den som vill starta kulturkrig”. 

Aftonbladets ledarskribenter (via unvisit) är å sin sida bittra över att dagens ungdomar är mindre positiva till politiska arbetsmarknadsåtgärder än vad äldre grupper är, tycker att det är OK att unga får lägre lön och instämmer i att ”bidrag skämmer bort unga så de inte vill arbeta”. Ledarsidan är synbart bitter över att dagens unga är ointresserade av en klassanalys.

Skälen till bitterheten är rätt uppenbara. Verkligheten håller på att springa förbi både vänstersossar och vänsterliberaler. Helt andra frågor än arbetsrätt, feminism och fri rörlighet och intersektionalitet intresserar människor i dag. Det är kriminaliteten, integrationen och välfärdens sprickande kärna som engagerar. Den enda fråga som vänstern och dess liberaler har medvind i är klimatfrågan, och detta utnyttjas givetvis fullt ut.

Den splittring inom borgerligheten och dess partier vi nu ser inför öppen ridå, som i debatten beskrivs som olika syn på Sverigedemokraterna men egentligen handlar om olika prioriteringar och verklighetsbilder, tvingar liberaler och konservativa att ta ställning.

Nödvändiga åtgärder på brottsbekämpningens och migrationens område är oförenliga med såväl socialdemokrati som socialliberalism.

Både liberaler och konservativa står därför inför ett vägval. Vissa har helt uppenbart redan gjort sitt val genom att stödja en socialdemokratisk regering oförmögen till rimliga prioriteringar. Nu är det upp till de övriga att göra sitt.

Tidigare bloggat:
Liberaler erbjuder S evig makt