Håller Sverige sakta men säkert på att vakna? Den känslan infinner sig ibland. Som när Sveriges Radio sände ett reportage i två delar om de ensamkommande vuxna som medgav att de ljög om sin ålder för att få stanna i Sverige. En mycket obekväm sanning för etablissemanget. Eller när Janne Josefsson klädde av en av de förment godaste organisationerna i landet, Rädda Barnen, gällande den så kallade barnfattigdomen.

Känslan återkommer nu när Uppdrag Granskning sänder ett reportage om flyktingpolitikens konsekvenser för en liten kommun som Filipstad. Reportaget skildrar inte bara i rena siffror vilken effekt som galenskapen får på en enskild glesbygdskommun och, såklart, på dess skattebetalande befolkning. Tidsresan från det akuta asylmottagandet 2015 till vardagslunken fyra år senare är mycket illustrativ för vilken utveckling som pågår i hela landet för närvarande. Stadsbilden har förändrats när den inhemska befolkningen börjat flytta ut medan migranter fått bostad och flyttat in. Ofta utan att komma i arbete.

Denna utveckling ger sällan de stora rubriker som det stora asylmottagandet under 2014-15 gjorde, då en kvarts miljon sökte asyl i Sverige och människor under hösten 2015 sov i Migrationsverkets reception. Bilderna då var betydligt mer dramatiska. Men dagens situation märks i små men bestämda steg när den inhemska befolkningen flyttar, gatubilden förändras, kommunens kostnader stiger och hoppet förtvinar.

En sådan förändring märks mycket tydligare och snabbare i en liten kommun. I en storstad som Stockholm tar det längre tid. Resurserna är ojämförligt större, problem kan isoleras till enskilda förorter och staden köpa boendelösningar en masse för att lösa ett problem åtminstone på några års sikt. En liten glesbygdskommun har inte den möjligheten, vilket gör att såväl den ekonomiska som den sociala påverkan på hela kommunen blir mer omedelbar.

Det som pågår nu i landets kommuner är en tyst kris.

Vissa, men allt färre, hävdar envist att invandringen ska rädda landsbygden från avfolkning. Men det är inte mycket till framtidstro som skildras i dagens Filipstad. Avfolkningen är nu snarare etniskt betingad. Svenskar lämnar fortfarande kommunen, enda skälet till befolkningsökningen är anvisningslagen som tvingar kommuner att ta emot en kvot av nyanlända varje år. Därtill kommer de anhöriga, som nu dessutom lär bli fler.

Alla som arbetat med integration på något sätt under de senaste tio åren har vetat ungefär hur förutsättningarna ser ut, de har sett utbildningsnivån på de invandrade, de har sett hur stor andel utrikesfödda som lever på försörjningsstöd i år efter år och hur många som inte klarar att lära sig svenska och därför fastnar i bidragsberoende. Detta har inte varit någon hemlighet, men det har inte talats öppet om det.

I många år har politiker, journalister och även kommunanställda på olika positioner lekt en lek som gått ut på att inte nämna ett väldigt uppenbart faktum, nämligen att en stor del av alla som asylinvandrat aldrig kommer bli självförsörjande. Att påstå något sådant har setts som defaitistiskt, som om man redan gett upp. I stället har kommunerna skapat nya fantasifulla titlar i integrationsindustrin, som samhällsvägledare, integrationssamordnare och språkkoordinator. Som för att visa att de satsar.

Filipstad har ungefär 10 000 invånare och gör ett minusresultat på 30 miljoner.

Filipstads kommunchef konstaterar nu faktum. Kommunen sitter med ett stort antal personer som saknar realistiska möjligheter att bli självförsörjande och därför kommer belasta den kommunala ekonomin resten av livet. Detta, befarar han, kan i förlängningen leda till konflikter med den övriga befolkningen som ser hur kommunen sparar in på välfärden för att ha råd med bland annat försörjningsstöd. Kommunen räknar med att få betala ut över 30 miljoner kronor i försörjningsstöd under 2019.

Filipstad är ett exempel som lyfts fram ett flertal gånger förr. Men kommunen är naturligtvis inte den enda som tagit emot många migranter och nu lider ekonomiskt av det. 110 kommuner gjorde minusresultat under 2018 och en gemensam nämnare är att etableringsersättningen från staten upphört. Migranterna blir då kommunens ansvar.

Det går onekligen att hävda att kommunpolitiker borde ha begripit att det inte går att expandera en verksamhet permanent när ersättningen som verksamheten finansieras av upphör efter två år. Ändå sitter många kommuner nu med överdimensionerade verksamheter de inte kan finansiera utan statens hjälp. Det var, kort sagt, roligt så länge det varade. Nu väntar bistrare tider.

Denna siffra är inte hela sanningen. För den utomeuropeiska gruppen
är arbetslösheten 80 procent i Filipstad.

Hur har vi hamnat i ett läge där kommun efter kommun befinner sig i en ekonomisk situation som om de vore företag hade resulterat i konkurs? Det finns en rad samverkande faktorer. Vi kan ta tre av dem:

Tabut kring hela migrationsfrågan har varit skadlig då den fått såväl politiker som journalister att filtrera sina tankar och resonemang. Vissa saker, som att flertalet utomeuropeiska invandrare inte har en framtid på den högkvalificerade svenska arbetsmarknaden, har endast kunnat yttras med hot om sociala och verbala sanktioner. Rädslan för att negativa nyheter ska gynna ”mörka krafter” har förlamat både debatten och politiken. Allt förvärrades betänkligt när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

En annan aspekt är faktiskt ren okunskap. Riksrevisionen har kritiserat regeringen för att den, precis som tidigare regeringar, inte gjort nödvändiga konsekvensanalyser av sina migrationspolitiska propositioner. Landets ledning har helt enkelt stiftat lagar den inte kunnat förutse effekterna av, vilket får sägas vara anmärkningsvärt i ett land med ett så gediget utredningsförfarande i alla andra politiska förslag.

Slutligen har det handlar om ideologi. I synnerhet från liberalt håll har det funnits en övertygelse om att detta är den rätta politiken, både ideologiskt och moraliskt. Idén om öppna gränser, om Sverige som ett slags 1800-talets Amerika där nybyggare kan slå ned sina pålar och att vi ska vara stolta över att människor vill söka sig hit har förblindat många.

Kombinera blind ideologi, okunskap om politikens verkliga effekter (hur många liberaler har själva ens besökt en socialtjänst och sett hur klientgrupperna ser ut?) och en munkavle på alla oliktänkande och vi får ett numera känt resultat.

Så åter till den inledande frågan. Håller Sverige på att vakna?

Begriper människor i gemen nu att vi inte kan fortsätta så här? Tyvärr tror jag inte det, ty precis som vi kan inbilla oss det efter att även kvinnor börjat bli offer för vapenvåldet, kommer det en morgondag när allt är glömt. I vår samtid är nästa avsnitt av Paradise Hotel och Allsång på Skansen aldrig mer än några dagar bort. Floskler och klämkäcka Wir schaffen das-utspel är nästan lika effektiva i dag som för fyra, fem år sedan.

”Sverige har inga problem som vi inte kan lösa om vi hjälps åt”, låter civilminister Ardalan Shekarabi hälsa efter UG:s reportage och föreslår att kommunen ordnar praktikplatser åt fler. Det var alltså vad ansvarig minister hade att komma med.

Där någonstans tror jag att vi rullar ned ridån för denna gång.

Som man röstar får man pröjsa.