Det går knappt en dag utan att någon proklamerar att det stora hotet mot Europa och EU-samarbetet är högerpopulismen. En av många som predikat detta mantra och misstänkliggjort gamla politiska vänner är Centerpartiets Fredrick Federley (via unvisit).

Vid sidan om klimatet är den viktigaste frågan enligt Federley att ”högerpopulisterna, som vill förstöra Europa, hålls borta från makten.” Förstöra Europa, minsann. Federleys språkbruk avslöjar vilken världsfrånvänd politruk han blivit (detta styrks även av hans Twitter).

Federley upprörs över att Livia Jaroka från ungerska Fidesz nominerats av EPP till vice talman i Europaparlamentet. Centerpartiets hela värld i Sverige handlar om Sverigedemokraterna. I EU är det Ungern och Viktor Orbán.

Fredrick Federley försöker ständigt kleta Orbán på Kristdemokraterna, som om de var bästa vänner. Valet står mellan Orbán och Macron, hävdas det. Så är det naturligtvis inte. Men vad tycker Federley själv om Macrons superstatsplaner? Om en EU-armé? När vi nu talar om att välja mellan olika europeiska regeringschefer.

Det är Macrons idéer som är Europas verkliga fiende. Det är dessa superstatsidéer och den allt snabbare maktöverföringen från medlemsstaternas folkvalda parlament till EU:s odemokratiska ansiktslösa koloss som driver bort väljarna från de traditionella partierna. Det Federley kallar högerpopulism är bara ett symptom på ett gigantiskt politiskt misslyckande, såväl i Sverige som i EU, och en vandring mot det postdemokratiska samhället som de europeiska folken aldrig har bett om.

Tro nu inte att den insikten skulle sjunka in hos de ansvariga. Lika lite som de begriper sig på SD:s tillväxt här hemma har de någon förståelse för varför många väljare vänder de gamla maktpartierna ryggen runt om i Europa. Att invandringen varit en fråga som drivit fram motkrafter i snart sagt alla EU-länder krävs ingen större analytisk förmåga för att se. Såväl i länder som haft en stor utomeuropeisk invandring som i stater som inte haft det men tittat på grannarna och blivit avskräckta.

Denna brist på förståelse visar på vilket elfenbenstorn många av etablissemangspolitikerna sitter i. Vänstersidan skyller allt på skattesänkningar och växande ekonomiska klyftor. Det är en minst sagt haltande analys eftersom det SD-väljarna är förbannade på är migrationspolitiken, kriminalpolitiken och att välfärden inte längre levererar. Inte att de fått mer pengar i plånboken (ja, de offentliga intäkterna ökade under Alliansens åtta år av skattesänkningar, något det talas väldigt tyst om).

Vänsterliberalerna, dit Federley onekligen räknas numera, tycks å sin sida sakna en sammanhängande analys. Från dem ser vi mest gnäll och bitterhet. De tror sig visserligen ha lösningar för att hindra antietablissemangspartiernas framväxt, men jag har ännu inte sett några särskilt intelligenta analyser av orsakerna bakom den.

Det öppna bråket mellan C och KD visar på en brytning mellan de gamla alliansvännerna som faktiskt är ganska befriande. Tvivelsutan gör partierna helt olika analyser av vad Sverige och Europa behöver just nu och vilka som är den primära fienden.

Det finns mycket att säga om Viktor Orbáns politik i Ungern, även om kritiken mot hans politik för att få ungrare att föda fler barn faller rätt platt när vi tar en titt på hur den svenska familjepolitiken sett ut i decennier. Däremot vill Orbán faktiskt inte förvandla EU till en superstat och flytta ännu mer makt från de folkvalda parlamenten till EU:s institutioner. Tokiga beslut av den ungerska regeringen drabbar ungrarna, inte en hel kontinent.

Den som likt Macron företräder en sådan syn och kräver ”mer Europa” (det vill säga mer överstatlighet) är i själva verket EU:s värsta fiender just nu. I förlängningen kan de emellertid visa sig vara kontinentens bästa vänner eftersom en dylik politik driver väljarna i en annan riktning. Det fick britterna att rösta för Brexit. Det har fått Socialdemokraterna att kollapsa i flera länder.

Vi är inte där än, men när tonvikten har förskjutits tillräckligt och fler länder på allvar börjar prata om att lämna den misslyckade politiska unionen, kan vi se framtiden an med tillförsikt.

Kanske kommer vi i framtiden tacka Macron och Federley för deras insatser för ett fritt Europa. Men inte alls på det sätt som dessa båda herrar tror.