Av de breda gängsamtalen bidde det bara en tumme. Fyra partier ställde sig officiellt bakom de 34 punkter som regeringen presenterade på lördagen. Annie Lööf beskrev det föga förvånande som en form av ansvarstagande att Centerpartiet valde att stöda regeringen.

Pressträffen blev en inte den styrkedemonstration som regeringen hade hoppats på. När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 myntade han uttrycket ”samarbetsregeringen”. Löfven skröt under förra mandatperioden om hur många blocköverskridande överenskommelser som nåtts. Förhoppningen var att det skulle kunna ske en samling även kring gängkriminaliteten.

DN, Aftonbladet och andra vänner i mainstreammedier gnäller över att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna hoppade av samtalen. Beslutet var dock helt logiskt. Inget av partierna, i synnerhet inte M och KD, hade något som helst att vinna på att ge regeringen denna seger. I synnerhet inte när slutresultatet av förhandlingarna var så magert.

Mindre logiskt var dock att moderatledaren senare gick ut med att hans parti kommer rösta ja till alla 34 förslag om de läggs på riksdagens bord. Därmed bekräftade Ulf Kristersson att M hoppade av enbart för att bevara konflikten i sig.

Visst finns det en del bra saker i listan. Men de borde ha genomförts för länge sedan och effekten av dem är oklara nu när situationen har eskalerat så mycket.

Miljöpartiets Karolina Skog underströk att den avskaffade straffreduktionen för unga endast är en ”mindre justering” som ger en ”mindre möjlighet” för att myndiga personer ska kunna dömas som vuxna vid grov och upprepad brottslighet. Det blev alltså en urvattnad kompromiss, något helt otillräckligt för att åstadkomma förändring på riktigt.

Det blev således inga kraftigt höjda straffsatser. Ingen avskaffad mängdrabatt. Ingen förändring i vilken instans som har ansvar för unga lagöverträdare. Ingen utredning av sänkt straffmyndighetsålder. Och absolut ingen översyn av rättsväsendets fokus på gärningsmannens, inte brottsoffrets, väl och ve.

Jag skulle kunna skratta åt att detta är allt som Sveriges regering lyckas prestera i ett pressat läge. Fnissa åt att detta är vad regeringen definierar som ”massiva åtgärder”. Läget är emellertid för allvarligt för det, ty detta handlar inte enbart om gängkriminalitet.

Som reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning visade är problemet med det indolenta svenska rättsväsendet djupare än så. Det handlar om att landets domstolar går helt i otakt med det folkliga rättsmedvetandet.

Den feministiska rörelsen lyckades genom att ständigt peka på orimliga domar i sexualbrottmål nå ut brett och faktiskt få igenom den så kallade samtyckeslagen. Anmärkningsvärt nog får absurt milda domar i våldsbrottmål inte alls samma uppmärksamhet.

Varken politiker eller medier verkar ett dugg intresserade av att undersöka hur två vuxna människor endast fick sitta i fängelse i sex år för att ha torterat en liten pojke till döds. Fallet Bobby väckte stor medial uppmärksamhet, men ingen tycks ha reflekterat över hur det kommer sig att pojkens banemän fick sedvanlig tvåtredjedels frivigning och släpptes redan efter sex år. Och om det är rimligt.

Ett annat exempel är Fadime Sahindal. Mordet har blivit hela nationens varnande exempel för den slutliga konsekvensen av hederskulturer. Det pratas om hur det hade kunnat undvikas. Men hur beter sig den svenska rättsstaten mot mördaren? Han är ute sedan länge. Omvandlat livstidsstraff och, såklart, två tredjedels frivigning.

Allt detta skulle regering och riksdag kunna ändra på. De väljer att göra ingenting. Uppenbarligen är politikerna nöjda med tingens ordning. Det enda de är beredda att göra är justeringar på marginalen ännu en gång.

Nu ska en trygghetsberedning under åren 2020-2024 titta på trygghetsfrågorna. Det kan inte finnas något mer svenskt än detta.

Bäva må de kriminella. Eller snarare: alla vi andra.

Tidigare bloggat:
Skurkrabatt och gängsamtal

Regeringen ”levererar”.