Ni känner säkert igen känslan. Ni sitter på en vårdcentral med ert barn eller för er egen skull. Som brukligt i Sverige har ni tagit en nummerlapp och väntar nu på er tur. Runt omkring er finns många som gjort exakt samma sak.

Där finns även en person som kom in efter dig men inte har tänkt vänta på sin tur. Denna person har ingen som helst intention att följa samma kösystem som alla andra utan går helt sonika fram till receptionisten efter en stund och gormar och skriker. Snart släpps han in med sin anhörige.

Kanske agerade personalen medvetet för att få bort en potentiell bråkstake från väntrummet. Men effekten blev synbar för alla – den som skriker och för väsen kring sig får gå före. Det löner sig inte att följa reglerna, något mannen säkerligen noterade och lade på minnet. Vi andra också.

Jag brukar ibland tänka tillbaka på denna incident som inträffade för några år sedan. Den är blott en liten enskild händelse, men den illustrerar något mer. Något om hela samhällsutvecklingen där den som arbetar, betalar skatt och inte ligger någon till last får se fuskare och bedragare ständigt dra det längsta strået.

Migrationspolitiken är ett så uppenbart exempel att det knappt ens behöver nämnas. Så låt oss i stället nämna kriminalpolitiken. Svenska Dagbladet upprörde många med sitt reportage om den 13-årige pojke som knivskars av en jämnårig och där brottsoffret blev den som fick fly medan gärningsmannen fick samhällets stöd.

Likadant ser det ut i skolan, där offer för mobbning inte sällan tvingas byta skola för att undslippa sina plågoandar medan mobbaren (eller som i förekommande fall våldtäktsmannen) kan gå kvar.

Detta är en bakvänd ordning. Få förnekar att en minderårig lagöverträdare eller mobbare kan behöva stöd för att komma ur sitt destruktiva beteende, men samhällets prioritet måste i alla lägen vara brottsoffret. Alltid. I synnerhet när det rör sig om ett barn.

Så ser det inte ut i Sverige i dag, och det är en konsekvens av medvetna politiska beslut. De folkvalda vill helt enkelt ha det så här. De är inte omedvetna om sakernas tillstånd, ty dessa har uppmärksammats i många år. De vill bara inte förändra dem.

Etablissemangets hantlangare tycks förbryllade över det växande missnöjet runt om i landet. De stirrar sig blinda på tillväxtsiffror (men undviker nogsamt BNP per capita-måttet) och sjunkande statsskuld men ignorerar den långsiktiga samhällsutvecklingen.

Det är en utveckling som gett oss en situation där barn rånar barn, där småbarnsmammor avrättas mitt på förmiddagen ute på stan och där välfärdens kärnverksamheter hotas eftersom kommun efter kommun och region efter region inte får ihop ekonomin. Nu väntar vi dessutom på de första effekterna av den stundande lågkonjunkturen, som vi inte vet hur djup den blir.

Regeringen strör några miljarder över hela landet och Centerpartiet får igenom en skattesänkning på 137 kronor för boende i glesbygd. Båda säger sig övertygade om vilken stor skillnad detta ska göra. Är detta Dolda kameran?

I detta krisläge borde den skattebetalande befolkningens gunst vara guld värd. Statsministern och dennes regering, ja hela riksdagen, borde sjunga hyllningssånger till alla som faktiskt kämpar på, utbildar sig, går till arbetet, betalar sin förbannade skatt, trots att vi dagligen ser alla som inte gör någonting av detta. Utan konsekvenser.

Som vi konstaterat många gånger står samtidens stora kamp inte mellan vita och svarta, infödda och invandrade, män och kvinnor. Den står mellan den som bygger och den som river ned. Mellan den som bidrar efter bästa förmåga och den som bara vill surfa med.

I stället för att hedra och hylla den förstnämnda gruppen fortsätter regering och riksdag att räcka oss långfingret. Svensken är tålmodig som få, men även detta lugna och resonerande folk måste ha en gräns.

Den svenska ordningen, som värnar om den som begår brott och är likgiltig för den som utsatts, gör våld på några grundläggande principer i ett anständigt samhälle: gärningsmän straffas, offer får stöd och upprättelse.

Denna enkla devis brukar ibland beskyllas för att leda till ett ”vi och dem”. Det är i någon mån korrekt. Det är ”vi” som bygger bilarna och ”de” som bränner dem. Den som begår brott, i synnerhet återkommande, ska stigmatiseras från oss andra. I alla fall så länge personen inte är beredd att anpassas till oss övriga i samhället.

Sverige kallar sig humanitär stormakt. Vi borde i stället sträva efter att bli en stormakt för alla som bara vill leva sina liv i lugn och frihet och bidra till ett bättre samhälle. Om någon blir kränkt av det intresserar mig faktiskt föga.