Folkomröstningar är vanskliga. Sverige har traditionellt valt att inte folkomrösta om stora politiska vägval, endast ett fåtal har genomförts under vår demokratis historia. EU-omröstningen är en av dem. Även om dessa folkomröstningar endast är rådgivande brukar politiker sällan vara dumma nog att gå emot dem (högertrafikomläggningen är ett undantag).

Runt midsommar 2016 röstade det brittiska folket för att lämna EU. Det var som väntat jämnt mellan stanna- och lämna-sidan, men under natten blev det klart att den sida som ville att Storbritannien skulle lämna EU hade vunnit med en klar marginal. Etablissemanget var chockat. Detta hade ingen väntat sig. Valresultatet kom att ifrågasättas och de senaste tre åren har de som numera kan kallas remoaners fortsatt att beklaga sig och kräva en ny folkomröstning.

Theresa May lät förhandla fram ett avtal med EU som Brexitpartiets Nigel Farage kallat ”sämre än att vara medlem i EU”. Parlamentet underkände utträdesavtalet tre gånger om och till slut fann May ingen annan råd än att lämna sin post.

Problemet är att parlamentet även har underkänt alla andra lösningar som lagts på bordet, vilket innebär att Storbritannien befinner sig i en återvändsgränd. Det vill inte stanna kvar men kan heller inte gå ur. All den osäkerhet detta orsakat är fullständigt onödig. Resultatet från folkomröstningen var tydligt: Storbritannien ska lämna. Däremot stod det inget om detaljerna på valsedeln, vilket gör att varje parlamentsledamot och debattör kan snickra ihop sin egen fantasi om vad ett utträde egentligen innebär.

Tories och Labour har vanskött hela processen och gjort den till en inrikespolitisk pajkastning i stället för ett tillfälle att med gemensamma krafter få till stånd bästa möjliga utgång för det egna landet.

Boris Johnson har satt som mål att konungariket ska lämna EU den 31 oktober. Nu pågår försök att stoppa även detta. Det brittiska parlamentet, där 21 nu uteslutna Toryledamöter gått över till oppositionen, har satt krokben för alla försök att komma framåt. Det senaste påfundet är att stifta en lag som tvingar regeringen att be EU om ytterligare tre månader. För vad, kan man då undra.

Ett nytt avtal hinner knappast förhandlas fram. Några enskilda sakfrågor skulle eventuellt kunna redas ut, men alla måste nu börja inse att det enda realistiska i detta skede är att Storbritannien lämnar utan ett avtal. Precis som Boris Johnson har öppnat för.

Att ignorera folkomröstningen skulle vara demokratiskt oförsvarbart och sannolikt leda till stora konflikter i brittisk politik, en trolig konservativ partisplittring och massor av medvind för Brexitpartiet.

Etablissemangets öppna förakt för Brexitväljaren har lyst igenom många gånger sedan den där speciella midsommarhelgen 2016. I Sverige har EU-motstånd gått från att vara en självklar utgångspunkt för såväl libertarianer som socialister till att bli synonymt med fascism och främlingsfientlighet. Inte ens Sverigedemokraterna vågade hålla fast vid sitt öppna krav på ett svenskt EU-utträde.

Det är en mycket märklig utveckling. EU, denna överbyråkratiserade och odemokratiska koloss, har blivit själva definitionen av demokrati och godhet! Det är mot ljuset av detta vi ska betrakta den svenska EU-bevakningen, och rapporteringen från det brittiska parlamentet.

Storbritannien försöker lämna de godas sällskap. Det görs inte ostraffat.