Under fredagen samlades företrädare för regeringen och de övriga fem inbjudna partierna för tredje gången för att diskutera hur gängkriminaliteten ska bemötas. Regeringen sade sig ha ett 30 tal ”skarpa” förslag (i motsats till slappa?). Tanken var att gå iland med en överenskommelse. Så blev det inte.

Ingen kan rimligen ha haft några större förväntningar på resultaten av dessa samtal. Officiellt bjöds Sverigedemokraterna inte in för att de har en annan värdegrund än Socialdemokraterna och en ”för grund” syn på kriminalpolitiken.

Sannolikt är det dock så att det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som bromsar en överenskommelse i nuläget. Det är nämligen dessa partier som både har en annan värdegrund och en för grund syn på kriminalpolitiken.

Sägas ska även att det för Moderaterna och Kristdemokraterna egentligen inte finns någon anledning att i detta skede ge regeringen en stor seger i form av en bred uppgörelse som gör att kriminalpolitiken begravs i en överenskommelse fram till nästa val.

S har allt att vinna på att frågan om gängkriminaliteten kommer bort från den partipolitiska dagordningen. Men oavsett vad som kommer ur samtalen under helgen lär väljarnas intresse för rättstrygghetsfrågor knappast minska.

Uppdrag Gransknings reportage om den multikriminelle ”Hassan” har satt lite extra press på politikerna att leverera. I reportaget berättades om en person som började snatta och stjäla i nioårsåldern och stal sin första bil som 15-åring. Samt hur han placeras på SiS-institution och rymmer gång på gång. Och hur han nu som 19-åring har en fullt utvecklad kriminell identitet. Han ångrar ingenting.

Programmet illustrerar tydligt hur handfallna och oförberedda samhällets institutioner är för att hantera minderåriga lagöverträdare. Socialtjänstens uppdrag är att stötta den kriminelle, vilket i det aktuella fallet bland annat innebar att han LVU-placerades i hemmet (!) samt beviljades träningsboende av stadsdelsförvaltningen flera gånger. Trots att han inte visat minsta vilja till förändring, ens på låtsas, fick han boende, praktikplats och en boendestödsinsats.

Svensk rättvisa.

”Hassan” är inget typfall eftersom han började sin kriminella bana så tidigt, men han är ett skrämmande exempel på hur oanständigt den svenska rättsstaten beter sig mot brottsoffren. Något som sticker ut lite extra i reportaget är hur rättsväsendet agerar när gärningsmannen väl ska dömas.

En ung person som begått många brott har nämligen tre fördelar när domstolen ska titta på påföljd. Först räknas halva straffvärdet av tack vare mängdrabatten. Därefter kapar den beryktade straffrabatten för låg ålder straffet till en tiondel av det totala straffvärdet.

Slutligen innebär tvåtredjedelsprincipen, som gäller för alla som döms till fängelse eller liknande påföljd, att ytterligare en tredjedel räknas bort. Av 31,5 månader för 13 brott återstår slutligen endast 2 månader. Den totala rabatten hamnar på hisnande 93,7 procent.

Ingen människa vid sunda vätskor kan påstå att detta är i närheten av rimligt. Att en person som har begått brott till ett straffvärde av ungefär två och ett halvt år endast måste sitta av två månader visar att det svenska rättssystemet är en parodi.

En person som ”Hassan”, som anser att hans liv har tagit en paus i fängelset och att det kommer börja på riktigt igen när han släpps och kan fortsätta begå brott, kommer aldrig bli en hedersman. Hans brottsliga bana lär fortsätta och brottsoffren staplas på varandra. Risken är stor att det till slut resulterar i att han tar ihjäl någon.

Politikerna må komma överens om några saker för att försöka komma tillrätta med skjutningar och sprängningar. Men den stora frågan handlar om att reformera hela rättstillämpningen i den svenska rättsstaten. Vi behöver vända upp och ned på en hel del för att minska gapet mellan allmänhetens rättsuppfattning och hur våra domstolar dömer.

Således skulle vi behöva:

  • Slopa straffrabatten för unga, möjliggöra lägre straff endast för förstagångslagöverträdare vid enklare förseelser
  • Sänka straffmyndighetsåldern till 13 år
  • Överföra ansvaret för unga lagöverträdare, i synnerhet den som begått och återfallit i grova brott, från socialtjänsten till Kriminalvården
  • Ersätta ungdomsvård med en form av ungdomsfängelse
  • Förenkla processen runt föräldrars skadeståndsansvar när deras minderåriga barn begår brott
  • Möjliggöra förvaring för personer som anses så farliga för allmänheten att de inte kan släppas ut efter avtjänat straff

Mer behöver säkerligen göras. Men låt oss åtminstone börja här. Problemet är att knappt något av ovanstående kommer drivas av en riksdagsmajoritet. Parodin fortsätter.