Jag minns det tydligt. Jag satt i köket i mitt föräldrahem och åt frukost. Det var en vanlig skoldag i mellanstadiet. Min far ringde och berättade att det hänt något och bad mig sätta på TV:n. Där rullade namnlistor över personer som varit ombord. Räddade och saknade. Det var den 28 september 1994 och passagerarfärjan Estonia hade sjunkit.

Kanske tog mitt eget intresse för sjöfart och fartygshistoria i allmänhet (och Titanic i synnerhet) fart där och då. Estonias förlisning var en oerhörd händelse. 852 människor omkom och 501 av dem var svenskar. Det stora antalet döda svenska medborgare gör den svenska regeringens agerande efter katastrofen desto mer klandervärd.

Efterspelet är en tragedi i sig. Inte bara blev fartyget kvar på Östersjöns botten, alla omkomna lämnades också kvar. Detta trots att dykningar genomförts och dykare till och med fotograferat offer för att ge beslutsfattare en uppfattning om hur de såg ut.

Det skapades ett etiskt råd för att diskutera de etiska aspekterna av en eventuell bärgning av fartyget och/eller offren. Dess medlemmar fick se bilder från den kapsejsade norska oljeplattformen Alexander Kielland som visade uppsvällda och deformerade kroppar och valde sedermera att avstyrka en bärgning.

Kommunikationsminister Ines Uusman hade också bestämt sig. Hon hävdade i TV att många omkomna nog såg så hemska ut att de anhöriga inte ville ha hem dem. En fullständigt bisarr slutsats av ett statsråd som inte begrep någonting. Även om hon var långt ifrån ensam om det.

Bärgningen av omkomna blev en fråga om socialdemokratisk rättvisa. 

Föreställ er något liknande efter en bilolycka: Bilvraket lämnas kvar. Det kastas lite sten och granruskor över det. Eller på platsen för en flygkrasch: Kvarlevorna av flygpassagerarna fotograferas men lämnas kvar på plats. Otänkbart. Men just så agerade bland andra den svenska regeringen när det gällde Estoniaoffren.

Så här 25 år senare vet vi fortfarande inte varför Estonia sjönk. De undermåliga undersökningar som gjordes resulterade till slut i en kritiserad haverirapport (jämfört med de grundliga rapporter som släpptes i USA och Storbritannien efter Titanics förlisning drygt 80 år tidigare är den lättviktiga och ofullständiga slutrapporten från JAIC pinsam).

Haverirapporten förklarar inte varför Estonia aldrig kapsejsade utan i stället lade sig på sidan och sjönk med aktern först. Vittnesmål om läckage under bildäck följdes aldrig upp. Sådant hade varit enkelt att bekräfta eller vederlägga genom att göra en undersökning av hela vraket. Det har ännu inte gjorts. Det finns teorier om att vatten ska ha läckt in i ventilationstrummor, vilket är en tänkbar förklaring.

Det finns sannolikt en rad ganska logiska förklaringar till katastrofen. Fartyget var inte ens byggt för att gå på öppet hav, det var dåligt underhållet, hon gick för fort och befälet klarade inte av att hantera situationen när slagsidan väl uppstod. Troligen fanns även vatten under bildäck redan innan bogvisiret slets av vilket kan förklara att Estonia aldrig kapsejsade utan lade sig på sidan.

Innan hela vraket undersökts vet vi emellertid inte. Sanningen finns på 80 meters djup och politiker i framför allt Sverige och Estland vill att den ska förbli där.

Det gjordes till och med, på Sjöfartsverkets förslag, ett försök att täcka över vraket med betong. I dag förbjuds bland andra Sverige att göra en undersökning av vraket genom den så kallade gravfridslagen, vilken är en historiskt bisarr konstruktion.

En anhörig till en av de omkomna sade nyligen att han nog aldrig kommer få uppleva dagen då sanningen om Estonias undergång blir offentlig. Han gissade att det kanske kommer ske lagom till 50-årsminnet. När alla ansvariga är döda och begravda. Tyvärr ligger det nog en hel del i den misstanken.

Estonia är en ständig påminnelse om att det politiska etablissemanget i bokstavlig bemärkelse kan gå över lik för att slippa ta ansvar.

Se även:
Dokumentär: Livlinan som brast
Estonia 20 år: Diskussion med överlevande

En oförglömlig eftermiddag i september 2014 då tre Estoniaöverlevande
berättade om den där natten. 
Det blev helt tyst i publiken.
(Från vänster: Mikael Öun, Urban Lambertsson och Rolf Sörman). Foto: Hans Li Engnell