Stefan Löfven blev socialdemokratisk partiordförande 2012. Året efter lovade han att partiet efter en valseger skulle se till att Sverige fick EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det visade sig bli bara ett av många brutna löften från den gamle fackpampen.

Socialdemokraterna var hungriga efter sju långa år i opposition. 2014 skulle bli året då maktpartiet återerövrade Rosenbad. Så skedde också. Stefan Löfven blev statsminister efter en valrörelse där partiet i sitt valmanifest fokuserat på jobben och välfärden.

Det är ganska symptomatiskt för ett parti med lögnen som politiskt vapen att det i dag inte vill veta av vare sig arbetslöshetsmålet eller innehållet i valmanifestet. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson påstod i en debatt med Mattias Karlsson (SD) i Almedalen i somras att Socialdemokraterna gått till val på fler poliser och skärpta straff redan 2014. Det finns inte en stavelse om detta i valmanifestet. Ministern ljuger alltså ogenerat.

Regeringen har övergett arbetslöshetsmålet. Löfven och hans finansminister vill inte längre prata om det. På direkta frågor svarar Löfven att målet var ”en styråra” och att det är sysselsättningen som räknas. Att Sverige nu när högkonjunkturen är över har en arbetslöshet på 7,1 procent, den fjärde högsta i EU, spelar alltså ingen roll. Nu vill S i stället lova nya saker.

Sätt orealistiska mål och låtsas att allt är frid och fröjd när de inte nås. Skriv om historien så att det ser ut som om de förslag du nu lägger fram är sådant ditt parti har drivit hela tiden. För den som vill öka politikerföraktet är detta ett ypperligt sätt att hantera saker på. Jag tror inte att det är avsikten, men Socialdemokraternas omättliga makthunger är så stark att partiet inte ser konsekvenserna.

Det hade vunnit mer respekt att bara erkänna det alla redan ser och begriper, nämligen att målet inte nåddes. Den socialdemokratiska självbilden förhindrar emellertid en sådan ärlighet.

Löfven är och förblir en fackpamp i ord och handling. Han har visserligen en annan titel i dag än när han ledde IF Metall, men hans syn på politiken är oförändrad. Det är därför det händer så förfärligt lite.

Allvarliga samhällsproblem begravs i utredningar, kommissioner och kommittéer. Motståndarna neutraliseras genom breda överenskommelser, som den om energin. Samma försök gjordes med gängkriminaliteten och ska göras med migrationspolitiken. Det är därför oppositionspartierna inte bör delta i ett skådespel som finns där enbart för att göra dem medansvariga för regeringens återkommande haverier.

Den sittande regeringen är sannolikt den i modern tid som fått mest och allvarligast kritik för sitt lagstiftningsarbete. Det är slarvigt, hafsigt och ogenomtänkt. Lagförslag sågas så hårt av remissinstanser att de måste arbetas om. Ibland måste lagstiftningen prövas om den ens går att införa.

Lagrådets dom över den så kallade gymnasielagen – ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” – har blivit klassisk. Regeringen har emellertid fått hård kritik för långt fler propositioner, och även sättet som utredningsverktyget används på har mött kritik.

Löfven är ingen statsman. Han är förvaltare av en socialdemokratisk floskelhandbok och en veritabel katastrof för landet. Vi har inte råd att låta politiker på hans låga funktionsnivå sitta vid makten i ytterligare en mandatperiod.

Sverige är i akut behov av en välfungerande regering som vet hur lagstiftningsarbete går till, som gör konsekvensanalyser av sina förslag, inte begraver samhällsproblem i kommittéer eller ljuger ogenerat för att lägga historien tillrätta.

Stjärnor som Åsa Romson, Mehmet Kaplan och Ylva Johansson har visserligen lämnat regeringen. Men jag vågar påstå att Löfven II ändå förblir en av de sämsta regeringarna Sverige haft i modern tid.