”Om det är något vi har lärt oss under hans tid som justitieminister så är det att det kan alltid bli värre.”

Avslutningen på Henrik Vinges kärnfulla sammanfattning av skälen till att Sverigedemokraterna, med stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna, begärde att riksdagen skulle rikta en misstroendeförklaring mot Morgan Johansson under fredagens omröstning sätter fingret på vilken utveckling vi har sett under Johanssons tvivelaktiga ledarskap på justitiedepartementet.

Det som retar mig nästan mer än alla misslyckanden i sig, är den totala oviljan att medge dem. Inte ett uns av självkritik kommer från Morgan Johanssons mun i någon av alla intervjuer han hållit den senaste tiden. Det råder en fullkomlig avsaknad av självrannsakan som är provocerande arrogant. Arrogansen är å andra sidan maktpartiets signum, det finns i dess DNA.

Justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Mikael Damberg (”Helan och Halvan”) besökte Malmö på fredagen. Här skulle det signaleras ansvarskänsla. Damberg proklamerade stolt att ”vi slår hårt nu”.

Det lär få effekt när svensk polis nu kraftsamlar i Malmö. Tidigare liknande insatser har gett både domar och lugn. Men det har varit ett bedrägligt lugn eftersom grundproblematiken inte har adresserats. Om Operation Rimfrost ger resultat nu, vilket vi utan tvivel kommer få veta då ministrarna kommer skryta om det vid varje tillfälle som ges, ska vi således vara medvetna om att det kommer töväder senare. Våldet lär blossa upp igen.

Inget har nämligen förändrats i grunden. Svensk kriminalpolitik med straff- och mängdrabatter samt villkorlig frigivning ligger fast. Det såg vi häromdagen när sju (!) gärningsmän dömdes för att ha rånat, misshandlat och förnedrat en man. Straffet för de flesta i 17-årsåldern blev kort vistelse på så kallad ”ungdomsvård”.

Invandringspolitiken ligger fast. I direktiven till den parlamentariska kommitté som ska se över svensk migrationspolitik finns både en ny skyddsgrund för asyl samt en diskussion om försörjningskrav vid anhöriginvandring, vilket öppnar upp för lättnader av dagens regelverk.

Nej, jag är inte särskilt optimistisk. Riksdagspartierna har visat att de inte behärskar situationen. De förmår inte göra ganska grundläggande konsekvensanalyser. De är ständigt reaktiva på samhällsutvecklingen, och när de väl reagerar är det fullständigt otillräckligt.

I andra länder hade vi sett ministeravgångar, regeringsombildningar och krisplaner. Men inte här. I Sverige betraktas det nämligen som populism att utkräva ansvar. Allt ska därför fortsätta som tidigare och helst ska alla vara med på tåget, breda överenskommelser är nämligen själva definitionen av ansvarstagande. Regeringschefen agerar fortfarande som om han var ordförande för IF Metall och stora delar av Sverige spelar med.

Men inte alla. En reaktion på politikens handfallenhet är att Sverigedemokraterna nu är Sveriges största parti enligt flera av landets officiellt godkända mätinstitut. De passerar även Socialdemokraterna som största parti i LO-kollektivet.

Detta skulle i ett vanligt land kunna skvallra om en kommande förändring, men efter demokratiska cirkuskonster som DÖ och JÖK kan vi inte vara säkra på någonting annat än att Socialdemokraterna kommer kämpa med alla medel för att få behålla makten. Här är lögnen ett självklart och hemtamt verktyg.

Liberalerna, som varit aktivt bidragande till att skapa alla utanförskapsområden, vill nu avskaffa dem på tio år. Fredrik Reinfeldt sitter och anklagar vårt södra grannland för att vilja ”skapa nya krig” med sina gränskontroller mot Sverige (se klippet här). Spillrorna av Alliansen är ingen vacker syn.

Vi har haft och har amatörer och posörer vid rodret, inte de ansvarsfulla vuxna vi skulle behöva i detta läge. Väljarna tvingas vara åskådare till en trafikolycka i ultrarapid.

Justitieministerns trovärdighet borde anses förbrukad sedan länge. Men han sitter kvar.